Den första dagisdagen är redan över, och jag har just lämnat av Elmer för hans andra och sista för den här veckan.

Jag kan ju inte skriva för alla föräldrar med barn i dagis nu, men jag tänkte att jag kunde skriva min egen upplevelse av att hämta och föra sitt lilla barn från och till ett helt nytt ställe med nya människor.

Igår var det Tony som fick komma och hämta Elmer hemifrån under hans paus på jobbet, för att föra honom till dagis till klockan halv 8. Jag spydde bara så jag var inte till så stor hjälp. Tanken var att Elmer skulle få en kortare dag och komma hem och sova efter att han ätit. Själv sov jag tills det var dags att hämta honom, känns som att jag inte gör mycket annat än sover och spyr och mår illa.

Tony hade bara kommit in genom dörren, tagit av Elmer hans kläder, för att sedan se Elmer trava iväg mot leksakerna. Slutsatsen drogs att det var bäst att han bara gick utan att försöka mjölka fram ett ”hejdå”. Det hade gått bra, och jag fick ett meddelande från dagiset en timme senare där de berättade att allt var bara bra.

Klockan kvart över elva travade jag in på gården till dagis, och genom fönstret såg jag ryggtavlan av min lilla, stora son sittandes i en matstol runt ett bord med dom andra barnen i hans grupp. Han hade ätit två portioner soppa och när han såg mig pekade han entusiastiskt och tittade runt sig som att han försökte uppmana de andra barnen att ”se vem som kommit!”. Han kunde knappt vänta tills jag hade lyft upp honom ur stolen, och tyckte väl ärligt talat att det tog lite för länge att ta bort haklappen och knäppa loss honom från han sele, för tårarna sprutade till dess att jag lyft upp honom. Väl i min famn tittade han nöjt och gråtmilt ner på dom andra som för att säga ”jag far med mamma nu”. Två sekunder var han vaken i bilen innan hans huvud tippade åt sidan och han slocknade på fläcken. Inte en endaste protest fick jag när jag lyfte över honom till sängen och drog overallen av honom. Han var så nöjd.

Idag hade jag inte många andra val än att föra honom. Spydde två gånger, bytte kläder på Elmer, packade ner honom, och lite före 8 satt vi i bilen. Väl framme var det dags för gröt, och ännu sittandes i min famn där jag drog av honom kläderna och satte på honom hans dagistossor, pekar han in mot avdelningen och säger ”kaa”, vilket för honom betyder ”mat”.

Det är en särskild känsla, att se sitt barn trava iväg mot ingången till sin avdelning, stå och vänta på att bli emottagen, och när det väl blir det, sträcka upp händerna för att lyftas upp i famnen och välkomnas in. Jag ville pussa och krama och helst förvandla mig till en fluga i väggen, så jag skulle få fortsätta förundras och vara stolt ännu i timmar framöver, men blicken jag fick från dagisfröken sa ”säg bara hejdå och gå”. And so I did. Jag gick utan att titta bakåt, med en stolt, men ändå tom känsla inom mig, och med vetskapen om att Elmer högst troligen redan fått sig en plats runt matbordet, och nu satt och gungade och hummade ivrigt i väntan på sin grötportion och sin smörgås.

Lilla vän, när blev du så stor?