Oj vad jag är glad att vi tog beslutet att sätta Elmer i dagis! Elmer har anpassat sig så bra!
Visst kan det vara tungt ibland då dagarna på jobbet varit långa, illamåendet är påtagligt och tröttheten likaså, och man vet att rumban fortsätter hemma. Men man ser så tydligt att han fått den stimulans han behöver för när han väl är hemma pratar han, hittar på saker för sig själv, och tycks ha massor av nya upptåg som han inte kan vänta på att visa oss!
När vi hämtar honom får vi höra saker som att han är lugn, charmig och kommer bra överens med dom andra, att han äter bra, att han suttit och lutat huvudet mot en av flickorna på dagis under morgonsamlingen, osv.. (faktumet att han suttit på en stol längre än 10 sekunder är ett under i sig!).
Och det är en så härlig känsla att få höra sådana saker om sitt eget barn ska ni veta!
Idag hade dagisfröknarna satt med en liten ”teckning” i väskan som Elmer ritat, och när jag stod där i hallen och höll det lilla pappret svällde hjärtat samtidigt som jag plötsligt kände mig så ”vuxen”. Plötsligt har jag ett barn, plötsligt har jag ett barn i dagis.
Sara Rasmus 
Va roligt att läsa att han hittat sin plats där bland alla andra barn, och att du fått sinnesro nu när ni kommit in i rullorna 🙂 Ja blev riktigt nostalgisk när ja läste att han hade med sig en teckning hem. När äldsta sonen var hos andra dagmamman pysslade de rätt så ofta där, hon var duktig på att ta fram det kreativa hos små barn. Första teckningen han hade med sig hem minns jag så bra, det var inte många sträck på den men han hade ju försökt så duktigt. Och som jag sen grät över att jag ”missat” första gången han ritat en teckning. Och sen har det fortsatt så när barnen kommit hem med jul/far/mor/vändagskort, det är ju så värdefulla små saker att spara och visa upp igen om några år, men oj så jag har blivit rörd varje gång 🙂
GillaGilla