Elmer har varit sjuk idag. Han har länge varit både snuvig och hostig, så det kom inte precis som någon överraskning, så i stället för att åka till jobbet i morse stannade jag hemma på mitt livs första vab. Tony hade kvällsskift så tur nog kunde jag ändå åka till rådgivningen för inskrivning. Det blev lite senare än vanligt, i övermorgon går vi in i vecka 12.
Allt såg bra ut, vi gick igenom rutinfrågorna, och hälsovårdaren H bad mig gå igenom graviditeten och förlossningen med Elmer med henne igen, för att se ifall det fanns något jag lämnat och grubblat över. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att vara gravid, och att jag inte trivdes. Men när jag nu såg tillbaka på graviditeten och kunde stryka, sammandragningar, foglossningar, svullnad, högt blodtryck, osv osv från listan kändes plötsligt faktumet att han låg på tvären den sista tiden, lite värk i svanken och över 20kg viktökning ganska ynkligt, egentligen. Men så kom jag fram till det att vi alla upplever våra graviditeter olika, vi har ju ingen annan att jämföra med, så jag får väl tycka att min förra graviditet var jobbig om jag vill.. Förlossningen, som var rätt utdragen, räckte i 21 timmar med ett krystningsskede på 1,20h, känns stundvis lite mer oöverkomlig. Det går liksom i vågor. Konstaterade att jag under denna graviditet varit mycket mer känslig, betydligt mindre naiv, och mycket mer orolig över barnet, förlossningen och allt som hör till. Läste massor av förlossningsberättelser, såg filmer och dokumentärer när jag väntade Elmer, men var aldrig rädd eller orolig inför min egen förlossning eller huruvida Elmer skulle må bra. Men på något konstigt sätt har allt det där ändrat nu med tvåan. Någon annan som haft liknande känslor med andra barnet?
Hemoglobinet var fortfarande helt okej, och låg på 118, med Elmer var jag nere på 112 i vecka 12. Blodtrycket var lågt, precis som med Elmer, men bättre den vägen. Vikten låg på -1,5kg på grund av att jag mådde så illa i början, men vikten var trots det nu ca 4kg mer än i vecka 12 med Elmer, så det blir intressant om det kommer en likadan viktökning denna gång också.
Sen var det här med amning, men det är jag inte redo att ta upp ännu. Kanske det som lämnat mest trauma för mig, jo jag säger trauma. Så vi tar det en annan gång.
Nu ska jag börja logga ut för natten, Tony körde precis in på uppfarten. Här kommer en trevlig video från gårdagens våffelkalas… Eller tja, från det som hände efter själva våffelkalaset…
Lyckas ni inte få upp den kan ni kolla in min instagram. 🙂
Sara Rasmus 