Alla barn är ju så olika, Elmer inget undantag, såklart. Det känns som om vi lär känna honom i ultrarapid just nu, hela tiden, varje dag lär vi oss nya saker om honom. Det är så fascinerande, men också lite sorgligt, att se den här lilla människan växa upp så himla fort, alltför fort! Nu börjar jag vara vid den punkten att jag gärna hade stoppat tiden, samtidigt är jag ju så nyfiken på vad som väntar runt hörnet, nya utvecklingssteg och färdigheter. Han är så häftig, vår lilla minimänniska.

Just nu pratar han stup i ett, något jag tror tagit fart på dagis och som fått fortsätta här hemma. Han pratar om allt och ingenting, mumlar och sjunger för sig själv, och några få tvåordsmeningar som ”koo på!” (skorna på), och ”ääta gööt” (äta gröt). Hans ordförråd utvecklas snabbt och han är som en svamp just nu, lyssnar, suger åt sig, och härmar allt man säger – man får börja vakta sin tunga med andra ord.

Hans absoluta topp tre vad gäller leksaker just nu är helt klart: Bilar, läsa böcker och, som han kallar det, att ”koka”. I bloggåva har vi fått ett leksakskök av Jollyroom och det är det första han springer till när han vaknar på morgonen, och oftast det sista han gör innan läggdags, där står han och ”koka taatis!” (kokar potatis), plockar in saker i sina köksskåp, och bjuder åt alla som vill smaka, ikväll pratade han till och med om att ”koka” när han halvsovandes vände och vred sig i sängen.

Sen att han gillar att bada är ingen nyhet för någon. Finns ingen snällare pojke än när man frågar om han vill gå och bada, han står som ett ljus utanför badrumsdörren och låter sig bli avklädd, trippar lite på stället och upprepar entusiastiskt ”baaba” för sig själv några gånger tills han blir insläppt, och går så raka vägen till sin badbunke där han först doppar ner foten, som för att känna att temperaturen är rätt, för att sedan kliva i och sätta sig. Han kan hålla på i sin lilla bunke i över en halvtimme, där han leker med sin anka och diverse muggar. Jag har ännu aldrig tvättat hans hår med schampoo, men idag testade jag faktiskt olja, för att få bukt med det där fettet som så lätt lämnar kvar från spädbarnstiden. Hans hår blev definitivt mjukare, men är fortsättningsvis lika bångstyrigt och tycks leva sitt eget liv. 🙂

Trotsen har även den kommit, och det märks att han testar oss i allt vi gör. Han kan gnälla över något av för oss okända orsaker, peka på något han ska ha, som egentligen inte existerar, peka på något han vill ha, och när han inte får det, ställa till med en fantastisk fejkgråtshow osv. Han ska helst göra allting själv, vilket ju är väldigt tacksamt när vi sitter och äter, han klarar att äta det mesta själv nu, med acceptabel mängd klet och spill, och det om något är hemskt skönt när man själv vill sitta och äta. Han har äntligen börjat förstå att ett ”nej är ett nej”, inte alltid, men oftast, och det är relativt lätt att avleda hans uppmärksamhet när han har satt sig in i att han ska ha det där saltkaret som står på köksbänken.

Han är en riktig clown, och börjar utvecklas till en barnkomiker av rang. Jag har faktiskt ingen aning om var han får allt ifrån, såvida inte han och Tony övar upp en repertoar av bus när jag är borta. Han älskar att busa och skämta med en, tungan ute ibland (här skyller jag faktiskt på Tony, och han är ofta den som tar initiativ till katt-och-råtta lek, sitter och klappar i händerna för sig själv eller bara annars gör sig till.  En fantastisk liten typ på 1 år och snart 4 månader, och det känns så tydligt, det faktum att jag åtminstone lyckats med konststycket att skapa en sån fantastisk liten människa till denna värld. Jag skulle göra vad som helst för honom, den vetskapen är ibland så stark att det gör ont i bröstet på mig.