Tillägg: Ber om ursäkt till känsliga läsare för att innehållet kan vara lite väl beskrivande. Men jag är så trött på alla tabun kring förlossning, kroppen efter förlossning, förlossningsskador osv. Det faktum att så många kvinnor mår dåligt efter förlossningen beror så mycket på det att vi inte pratar om sånthär!
Igår var jag vid rådgivningen, kan nog inte hålla med om det där dom säger att andra graviditeten har färre rdg-besök, för jag tycker mina blir allt fler. Hemoglobinet skulle såklart kollas och vi skulle diskutera lite kring mitt besök vid mödrapolikliniken.
Viktökningen har inte varit särskilt stor de senaste veckorna, då min aptit varit minimal och min diet mest bestått av isbitar och frukt, och kurvan hade stabiliserats lite, nu är den precis på linjen med ett sf-mått på 30.
Och så var det ju det där sjuttons hemoglobinet, som såklart bestämt sig för att smyga ner till 91 igen. Fortsätter vi såhär så lutar det nog mot att ta emot lite blod trots allt.
Vi diskuterade även lite mina känslor kring besöket på mödrapoli förra veckan, och jag berättade att jag nog kommit fram till att jag vill försöka mig på vaginal förlossning, men med en låg ribba för kejsarsnitt, möjlighet till igångsättning någon vecka tidigare med ballong ifall jag är ”mogen” och det ens finns lite misstankar om en stor bebis, och att man tar extra hänsyn till att allt ”där nere” hålls intakt, eller, om det ser ut att kunna brista – klipp. Förlossningsbrev ska skrivas även denna gång även om allt finns i journalen, förhoppningsvis finns det tid att läsa det.
Bakslaget kom innan läggdags igår kväll. När jag drog av mig mina mjukisbyxor kände jag samtidigt på insidan av låret, rätt högt upp, i anslutning till de ”nedre regionerna” en konstig utbuktning. och med lite undersökning, ännu fler av de streckliknande venerna som jag visste att inte var något annat än åderbråck. Jag sprang iväg till badrummet och drog fram en spegel som bekräftade det, åderbråck på insidan av låret och till och med upp mot rumpan, men allra värst – jag fick en sällan skådad blick på en av orsakerna till tennisbollskänslan mellan benen som infinner sig varje eftermiddag – jag kände inte igen mig själv. Där ”jag” tidigare varit fanns nu mest bara ett nätverk av uppsvällda vener och blå hud, allt var så extremt svullet och jag hann inte ens tänka förrän tårarna vällde fram och jag sjönk ihop på badrumsgolvet och bara grät. Den här graviditeten bjuder på överraskning efter överraskning, och jag är så trött på min kropp, på att känna mig så otymplig och förstörd. Jag vill ha min kropp efteråt också och jag är så rädd att jag inte kommer känna igen mig i den.
Hade såklart senare en diskussion med min kära vän/fiende Google (Google är aldrig en bra idé), där jag, i hopp om att finna tröst och att försäkra mig om att det inte är farligt att föda med åderbråck, fann ett gäng kvinnor som med massiva åderbråck i samband med lågt hemoglobin i stället antingen blivit direkt ordinerade ett kejsarsnitt, eller fått en så stor blodförlust i samband med förlossningen, då någon av dessa marodörvener brustit, att läget blivit riktigt kritiskt – fort. Jahapp, dit for det lugnet inför vaginal förlossning, och i stället för att vara tillbaka på ruta ett så känns det som att jag ligger efter och inte har den blekaste aning om vad jag ska göra för att få ut den här babyn.
I vecka 36, när jag har läkarbesök och förlossningsbedömning, kommer jag be dem göra allt för att bedöma riskerna med vaginal förlossning. Och finns det en liten tillstymmelse till fundering kring hur stort barnet riktigt är, då tänker jag kämpa för snitt.
Jag går snart sönder, både bokstavligen och mentalt känns det som.
I vecka 36 med Elmer. Kände mig ändå frisk och stark. Gravidjaget med tvåan är en betydligt mer nedbruten variant som tycker det mesta är tungt och helst inte syns så mycket i bild.
Sara Rasmus 
Brukar inte kommentera men nu vill jag göra det. Födde nr 2 för några månader sedan. En på sätt och vis tyngre graviditet än den första, även om den andra nog säkert också kan klassas som lätt. Jag mådde sämre både fysiskt och psykiskt. Det jag vill skänka lite tröst kring är åderbråcken. Fick ett på benet (platt men blått) och en hel massa i underlivet. Först dom hemorrojder och sedan längre fram. Hatade dem, var grymt äcklad och faktiskt omedveten om att man ens kunde få sånt. Tydligen rätt vanligt i senare graviditeter… Alla läkare mfl jag frågade sa att de INTE stör en vaginal förlossning och att de oftast går bort. Och så var det. Ingenting vid förlossningen och genast tyngden/trycket försvann så försvann också åderbråcken i underlivet! Det på benet finns kvar men har bleknat, kanske försvinner det än. Om inte så är det ok, det ser ut som ett svagt blåmärke bara. Så håll ut – kroppen återgår troligtvis ganska bra! Iaf från åderbråcken.
GillaGilla
Jag fick också ett åderbråck i slutet av andra graviditeten. Det störde mig inte så mycket till en början men nu efter två år så har det börjat krångla igen. Inte så roligt men jag har hört av flera att de kan försvinna efter graviditeten, och gör det inte det så finns det hjälp att få. Jag var på bedömning till en privatläkare i förrgår så nu funderar jag om jag ska vänta på operation här i stan (har fått remiss men der är ju så himla lång väntetid) eller om jag ska göra det privat – dyrt, snabbt och ett mindre ingrepp. Hoppas verkligen du får må bra nu den sista tiden och att du får en bra förlossning. Kram!
GillaGilla
Brukar inte annars kommentera men kände sånt medlidande när jag läste inlägget, starkt av dej att dela detta! Hoppas du får en bra förlossning hur det än blir och att du får den vård som behövs efteråt! 💜
GillaGilla
Det är verkligen för jävligt med alla komplikationer som kan dyka upp! Jag fick själv hemorrojder efter första barnet. De försvann i princip helt efter ett tag, men under andra graviditeten kom de tillbaka + fler åderbråck där nere. Tittade aldrig med spegel, det räckte att känna efter. Trycket ner var obehagligt ibland också. Speciellt om jag bar nåt tungt eller stod upp/ gick länge (hade foglossning också så jag var annars också lite begränsad). Det kändes som om nåt skulle spricka där nere ibland. Otroligt obehagligt. Men förlossningen gick som en dröm och de klippte så att jag inte skulle spricka i mitt gamla klipp-ärr från första förlossningen. Nu är jag rätt så återställd nästan 1,5 år senare. Nu borde jag bara bli bättre på att komma ihåg mina knipövningar. Då kanske mina ”mutt-pruttar” skulle försvinna… otroligt pinsamt då det händer!
Vi måste nog bli bättre på att prata om graviditets/ förlossningsskador för att man inte ska tro att man bara ska gå omkring och lida av det i tysthet!
GillaGilla
Stor kämpekram! Jag vet vad det är att må dåligt under graviditeten och skrev häromveckan ett inlägg om tabun kring kvinnokroppen i förhållande till graviditeter och förlossningar. ❤
GillaGilla
Brukar inte heller kommentera men nu ska jag ge dig lite tröst 😊 när jag väntade första barnet fick jag en ådra som.stod ut på vänster ben och en hel del blodkärlsbristningar på.låret, direkt ungen var ute sjönk ådran in men såklart fanns blodkärlsbristningarna kvar men inte lika blått! När jag började vänta andra barnet började hela högra låret bli fullt med stora tjocka åderbråck, de här var i ca v 20, vid ljunsken var det så stort tjockt och svullet så motsvarade en knackkorv, blygdläppen på samma sida var också dubbelt så tjock osv, allt försvann i princip då andra barnet var fött. Var tom.sjukskriven en månad för mina ådrrbråck eftersom.de brände som eld i benet, kunde inte duscha varmt osv. Använde 2 klass stödstrumpor från morgon till kväll. Sedan började jag vänta tredje barnet, i v15 fick hela insidan sv foten svart av slla blodkärlsbristningar, tjocka åderbråck på höger ben, underlivet samma som.förra graviditeyen. I v37+6 trodde jag att ja fick propp i benet, var blodkärlsinflammstion och fick sticka klexane i magen tills bebin var född och 6v efter. Direkt efter förlossningen blev både ben och underliv direkt bättre, foten var inte svart mera, ådtorna på benen drogs in, visst känner man dem och på vissa ställen är dom som rännor i huden. Blodkärlsbristningarna har bleknat. Inte är benen precis snygga mer men nog går ja tex med shorts osv. Men de ja vill komma fram till är att benen och underliv blir sååå mycket bättre då ungen är ute och att alla drabbas av framfall i en viss grad efter vaginal förlossning, bara du tränar bäckenbotten och tänker på att undviks för tung belastning kan de häbda de är något som.går bra att leva med, men ge de lite tid och avslutad amning och ännu ca 3-6mån efter de
GillaGillad av 1 person
tack Sara för din fina öppenhet, det hjälper mig och många andra. när jag var gravid med första barnet läste jag om din första tid med Elmer och kände mig tryggare i livet som mamma med DIN hjälp. så stort tack för att du bloggar och skriver SANNINGEN. jag hoppas allt går jättebra för dig när tvåan kommer, det är jag säker på. allt väl ❤ ❤
GillaGilla
Blev så rörd av dina ord. ❤️ Tack för dom! Du anar inte hur jag behövde dem. Kram till dig!
GillaGilla