Andra dagen på BB hände det grejer. Första dagen hade gått åt att försöka sova och aklimatisera sig vid vår ack så tillfälliga boplats. Men på den andra dagen kom Tony in med en skraplott i högsta hugg, jag hade haft en känsla av att en skraplott skulle föra med sig en vinst, så jag högg in på lotten efter att Tony åkt iväg igen. Lotten var en Onnensanat, ni vet där man skrapar fram bokstäver i ett korsord och samlar på sig ord. 10 ord innebar huvudvinsten – 200 000. 3 ord = 5€ så det är rätt tvära kast. Fick väldigt höga förhoppningar desto mer jag skrapade och mot slutet insåg jag att bokstaven I troligen skulle vara den avgörande. Inget I då, med andra ord, konstaterade jag, eftersom dessa lotter är experter på att hålla dig på nålar intill det bittra slutet.

Chocken var total när jag som sista bokstav skrapar fram det ödesdigra I:et. Jag bara stirrar på lotten, inser att orden är fler än 10 och känner yrseln komma. Det ringer i öronen och svarta plättar leker framför mina ögon. ”Jag har vunnit 200 000 euro, klämmer jag ur mig!”, och min rumskamrat ber mig upprepa, varpå jag räcker över lotten åt henne och ber henne kontrollera. Under tiden hon kollar hinner jag fundera på scenariot där jag meddelar Tony att vi inte längre har något lån, att vi äger ett hus till 100%. Grannen kollar lite men överräcker sedan lotten med något i stil med ”nej, jag är för uppspelt för att kunna kolla det här!”. 

Jag tar emot lotten och säger högt för mig själv, ”nej, vi är båda nyförlösta, vi borde inte få göra sånthär!”. 

Och det hade jag helt rätt i. I:et var inte ett I, utan ett T. Jag hade inte vunnit 200 000€. Jag hade vunnit 20€. 

Jag kan ju åtminstone säga att jag vet hur det känns att vinna 200 000€. En fin känsla, men inte oslagbar. Oslagbar är känslan på bilden nedan. 

På BB och aningens seg i skallen.. 😅