”Vill du gifta dig med mig?” 

Idag är det fyra(!) år sedan min man gjorde sitt hittills mest romantiska tilltagande och ställde sig på knä vid vattenbrynet för att be mig bli hans fru. Han hade tagit mig till en av stränderna i Karleby, överraskat mig totalt genom att låta sin bror förbereda med att duka fram en picknickkorg fylld med frukter och chokladfondue. Korgen hade stått uppochner som ett litet bord, och under den visade det sig att det gömde sig en flaska champagne. Jag borde väl ha anat ugglor i mossen vid åsynen av korköppnaren som hade glömts framme men blåögd som jag var misstänkte jag ingenting. 

Jag minns det som en av mina lyckligaste stunder, där jag som 23-åring med många år av mörker bakom mig står och blir erbjuden ett liv med den jag älskade allra mest. Man tänker, att livet inte blir mycket bättre än så, men jag har under de fyra efterföljande åren fått konstatera att jag haft underbart fel på den punkten. Och faktumet att ha fått dela alla dessa glädjestunder med Honom har bara gjort dem mer enastående. 

❤ Han har delat den allra första dansen med mig på vårt bröllop. 

❤ Vi har jublat över de två blå strecken på stickan. 

❤ Han har stått vid min sida under två förlossningar (även om han nästan missade den andra) och sett båda våra barn komma till världen. 
Han förklarade en gång för mig att han skulle vara min krigare. Jag förstod inte riktigt vad han menade, trots mitt stora behov av någon som krigade för mig, men jag har insett att det är precis det han gjort, inte bara efter att vi blev ett par, utan många år före det. Han var någon som alltid försvarade mig, trots alla mina fel och brister, trots att jag sårade och stötte bort och avvisade, så krigade han. Vilken annan man som helst hade lämnat mig och aldrig sett sig om, men trots att jag svek honom hundra gånger om, så stod han kvar. Inte alltid så att jag såg honom, men som en tyst, orubblig klippa i stormen, alltid där för att skydda mig från vinden.

Min man, som alltid ser sina närstående före sig själv, som anser att en hjälpande hand är värt mer än guld. Han som aldrig sjöng innan vi träffades men som numera ger både operakonserter här hemma, och googlar sångtexter till sånger han inte kan, när sonen ber om dem vid nattning. Han, med temperament som ibland kan blåsa hatten av mig, men vars ögon glittrade som kristaller, vid första åsynen av våra barn. Han som stigit upp tidigt varje morgon under sin kombinerade pappaledighet och semester, med nytt mod inför prövorna vår nästan-tvååring kan komma att utsätta honom för, för att låta mig och lillasyster sova vidare. 

Han har det största hjärtat jag vet. Och det klappar just för oss. 

Det är en fantastisk vetskap. 

Annonser

2 thoughts on “”Vill du gifta dig med mig?” 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s