Ibland vet jag inte var jag ska börja.. 

Innan M kom förberedde jag mig på en hel massa saker; kolik, nattvaka, trotsig storebror, förlossningsskador och förlossningsdepression.. Allt har gått bra här hemma med den nya, trotsen till trots, nattvakar gör jag bara ibland och koliken lyser tack och lov med sin frånvaro (knack knack), och vi dras i stället med något så när som vanlig magknip. 

Förlossningsskadorna är lika med noll, hade det inte varit för eftervärkarna de första dygnen, den sladdriga magen, den vanliga blödningen och det självklara – M,  så hade jag nog inte ens vetat att jag fött barn. Psykiskt mådde jag även bra de första dagarna, kanske första veckan. Det flöt på bra hemma, vi hade en sund inställning, familjen mådde bra, teamworket enastående.

Sen kom bakslaget. Det var inte sådär pang på som för många, utan det har kommit mer smygande och diskret, en dag konstaterade jag bara att allting var så grått, alla färger hade bleknat och plötsligt kändes inget roligt längre, bara som ännu en dag med allt vad den innehöll och allt som behövde göras. 

Jag beskyller ingen och inget för det. Jag vet ju att det här händer. Jag vet ju att man kan må så här efter en förlossning, ändå känns det så djupt och ogenomträngligt, och som ett stort bakslag. 

Jag fungerar som vanligt, gör allt som ska göras, och kanske lite mer därtill, är kanske lite mer glömsk och frånvarande än vanligt. Men jag finner ingen glädje i det jag gör. Jag vet att jag kanske borde göra något för mig själv, men tänker att det inte spelar någon större roll vad jag gör – att det sist och slutligen är viktigare hur andra mår, att Tony slipper på sina hobbyer, att Elmer får stimulans och att M får kärlek i mängder. 

Jag är inte bitter på något sätt, känner mig inte snuvad på något, tvärtom, jag känner mig så lyckligt lottad över allt som getts mig. 

Men ändå. 

Trots att jag ofta känner för att gråta känns tårkanalaerna grustorra. Och det gör mig så frustrerad att jag inte kan sätta fingret på var all denna plötsliga grådimma har sin grogrund. 

Det känns gräsligt otacksamt att skriva det här. Jag har ju fått så mycket, och det finns många andra som kämpar, det med så mycket svårare saker än de bagateller till hjärnspöken jag har. Men jag kan ju inte mycket åt att det ofta klämmer i hjärtat och att det ibland känns som jag hade ett skruvat runt lungorna. 

Jag vill så mycket. Främst vill jag räcka till. Både för mig själv och andra, just nu räcker jag ingenstans. Känns det som. 

Annonser

2 thoughts on “Ibland vet jag inte var jag ska börja.. 

  1. Tror inte man mår bra av att jämföra sina problem och sitt mående med andra. Ha inte dåligt samvete för känslorna ❤️ Känner lite igen delar av det du berättar. Det kom en tid när man vant sig med den nya rytmen och det var just rytmen som fick mig att må dåligt. Det blev en rutin med mat, sömn, lek, samma visa varje dag mes lite små variationer. Det kändes meningslös och grått att bara upprepa allt varje dag. Grät ofta hemma när mannen var länge borta på träningar efter jobbet. Skämdes lite för att jag grät och torkade oftast tårarna innan han kom hem. Ändå kände jag att jag borde va tacksam och det var jag mitt inne i det gråa men den riktiga glädje kändes långt borta.
    Sen blev det bättre, där vid tre månader nångång. Vågade för första gången prata om det på rådgivningen och började pratade om det med nära vänner. Plötsligt kändes allt lite lättare. Som att när jag äntligen vågade bejaka känslorna så blev de tillsist så mycket lättare att bära. Vänner bekräftade att de också känt samma men att man inte riktigt vågat prata om dem för att man känt skam.
    Ursäkta för en lång kommentar ☺️ hoppas det gråa lättar snart. Tror du är långt påväg sålänge du vågar prata om det ❤️

    Gilla

  2. Sara, tack igen för ditt ärliga inlägg. du är min hjälte i mammavärlden och SÅ SÅ oerhört viktigt att du vågar skriva om detta. oj om ngn hade sagt att man kan, och FÅR känna sådör efter man fått barn.. hade besparat mej många tårar o mkt ångest. du vet ngn stans att d går över även denna känsla, mer kan ja nog inte hjälpa dig med. dystern är inte farlig att känna ❤ all kärlek!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s