Innan M kom förberedde jag mig på en hel massa saker; kolik, nattvaka, trotsig storebror, förlossningsskador och förlossningsdepression.. Allt har gått bra här hemma med den nya, trotsen till trots, nattvakar gör jag bara ibland och koliken lyser tack och lov med sin frånvaro (knack knack), och vi dras i stället med något så när som vanlig magknip. 

Förlossningsskadorna är lika med noll, hade det inte varit för eftervärkarna de första dygnen, den sladdriga magen, den vanliga blödningen och det självklara – M,  så hade jag nog inte ens vetat att jag fött barn. Psykiskt mådde jag även bra de första dagarna, kanske första veckan. Det flöt på bra hemma, vi hade en sund inställning, familjen mådde bra, teamworket enastående.

Sen kom bakslaget. Det var inte sådär pang på som för många, utan det har kommit mer smygande och diskret, en dag konstaterade jag bara att allting var så grått, alla färger hade bleknat och plötsligt kändes inget roligt längre, bara som ännu en dag med allt vad den innehöll och allt som behövde göras. 

Jag beskyller ingen och inget för det. Jag vet ju att det här händer. Jag vet ju att man kan må så här efter en förlossning, ändå känns det så djupt och ogenomträngligt, och som ett stort bakslag. 

Jag fungerar som vanligt, gör allt som ska göras, och kanske lite mer därtill, är kanske lite mer glömsk och frånvarande än vanligt. Men jag finner ingen glädje i det jag gör. Jag vet att jag kanske borde göra något för mig själv, men tänker att det inte spelar någon större roll vad jag gör – att det sist och slutligen är viktigare hur andra mår, att Tony slipper på sina hobbyer, att Elmer får stimulans och att M får kärlek i mängder. 

Jag är inte bitter på något sätt, känner mig inte snuvad på något, tvärtom, jag känner mig så lyckligt lottad över allt som getts mig. 

Men ändå. 

Trots att jag ofta känner för att gråta känns tårkanalaerna grustorra. Och det gör mig så frustrerad att jag inte kan sätta fingret på var all denna plötsliga grådimma har sin grogrund. 

Det känns gräsligt otacksamt att skriva det här. Jag har ju fått så mycket, och det finns många andra som kämpar, det med så mycket svårare saker än de bagateller till hjärnspöken jag har. Men jag kan ju inte mycket åt att det ofta klämmer i hjärtat och att det ibland känns som jag hade ett skruvat runt lungorna. 

Jag vill så mycket. Främst vill jag räcka till. Både för mig själv och andra, just nu räcker jag ingenstans. Känns det som.