5.7 Kl. 20:15, V. 39+1

Startar hem från Jakobstad med Elmer i baksätet efter en lyckad släkt-get-together med mammas 6 syskon och deras familjer. Det är sista dagen i Finland för en av mammas bröder vars familj är bosatt i USA, och mina förhoppningar på att få ut ongen innan de åkt har med andra ord gått i kras. Under kvällen har jag fått frågor om huruvida jag tror det kan vara på gång, och åt mamma har jag vågat yttra mig om att ”det känns lite annorlunda än tidigare och liksom trycker neråt på ett annat sätt”, även om sammandragningarna redan hållit på i flera veckor och gjort mig galen med diverse tecken som sist och slutligen varit falska alarm. För det känns plötsligt som om hela magen håller på att sjunka ner, så försiktigt vågar jag tänka att det nog iallafall inte är många dagar kvar.

Typ 1,5h innan vattnet gick. 

På vägen hem i bilen tänker jag att jag idag ska följa svägerskans tips om att ta ett varmt bad, så när jag kommit hem och burit en sovande Elmer till sängen börjar jag fylla yacuzzin. Jag har hela tiden en klar känsla över vad jag ska göra, som att kroppen styr mig mot ett mål. När yacuzzin är full tar jag ett literglas med isbitar och vatten, sätter på Storytel och lutar mig tillbaka.

Jag har hört och läst om många som hör ett tyst litet knäppande ljud från bäckenet vid det skedet att vattnet går. Men eftersom Elmers förlossning började med värkar och hinnorna spräcktes först mot slutet av förlossningen så hade jag inga förväntningar på att denna förlossning skulle börja med vattenavgång, men en tyst förhoppning fanns ju alltid där. Märk min chock när jag efter att sista isbiten nyss är uppäten känner hur det knäpper till där under vattenytan! Jag stället mig upp och känner något som känns halare än vatten rinna längs benet. Jag vågar inte ens andas. Stiger ur badkaret och försöker krysta lite i hopp om att mer vatten ska komma, OM det nu var det, och visst kommer något, men vid det här laget är jag så upp och ner av att försöka tyda alla dessa tecken att jag inte är riktigt säker. Jag ringer mamma och berättar läget eftersom klockan var runt 22 och de lovat att komma hem till oss när det väl satte igång. Sen ringer jag Tony och kläcker ur mig något i stil med ”Eeeh, jag trooor att vattnet gått, men jag e int säker, men nästan nog, men ta ingen stress, kör int mitt på vägen med blinkers på som förra gången, komhem i lugn och ro!”

Känner definitivt en skillnad, som om hela magen trycktes neråt lite, en konstig spänning, smärtfri men annorlunda. Ringer mamma igen och konsulterar, och eftersom jag inte vill dra dem till Kokkola i onödan kommer vi överens om plan B – min vän Linnéa, som också bor i Kokkola kommer som mellanhand så länge vi åker in på kontroll. Någonstans här hade jag alltså ringt BB också som tyckte att vi skulle komma in och kolla upp det.

När Tony väl kommer in genom dörren får jag min första värk. ”Jo, det är nog på gång!” säger jag och flinar. ”Är det bråttom?”, frågar Tony, varpå jag svarar att jag inte tror det och han hoppar i duschen. Han har nyss kommit ut då Linnéa och hennes pojkvän kommer in. Hälsar på pojkvännen och säger att ”vilka trevliga omständigheter att träffas första gången på”, varpå jag börjar städa undan. Linnéa och Tony ropar i kör åt mig att sluta och hoppa i bilen, och en ny värk bekräftar att dom nog har rätt ändå.

På vägen till BB konstaterar vi att Tony inte ätit, dessutom står tanken på noll. Vi tankar, jag tar en-två värkar under tiden,klockar dem och konstaterar att de är oegelbundna, men kommer oftare. Sen så gott som tvingar jag Tony att köra via McDonald’s Drive In för några hamburgare, eftersom min man inte bara var hungrig som en varg, utan också blir en varg när han är hungrig.

På BB tas vi emot av några lätt andfådda barnmorskor, senare får vi även veta att det varit 12 förlossningar före oss den dagen, och att det alldeles precis lugnat ner sig. Än en gång förundras jag över dessa fantastiska människor, som håller lugnet i vått och torrt och gör det mesta med ett leende. Vi får vänta en stund och efter kanske 20 minuter får vi komma in till ett undersökningsrum, värkarna är inte särskilt täta, tvärtom har de avtagit lite, men när jag lägger mig ner på undersökningsbänken börjar dom igen. Barnmorskan undersöker, ocb jag är öppen ynka 2cm – vilken besvikelse! Men bebisens hjärtljud var högre än barnmorskan tyckte var okej, och fostervatten var det minsann så bebis skulle det allt bli, och vi blev inskrivna klockan 00:10.

Med blandade känslor står vi och väntar på vårt förlossningsrum, precis som förra gången blev Tony ryckt från jobbet kl 22, men den här gången skrevs vi in fem timmar tidigare än med Elmer – so much time to kill – och eftersom jag hade så oregelbundna värkar kände jag mig rätt omotiverad, när skulle babyn riktigt mäkta att titta ut?!

Vi visades in kort därpå och till min stora lättnad konstaterade jag att detta rum hade två sängar.

Vi fick en ny barnmorska som hette Mikaela, hon hade läst mitt förlossningsbrev och vi gick kort igenom mina tankar och rädslor. Jag förklarade att min inställning till epiduralen var rätt neutral, att jag fått mycket hjälp av den senast eftersom kroppen ”låst sig” efter 6cm, men att jag heller inte haft några krystvärkar och att jag krystat på utan dem i 1 timme och 20 minuter innan Elmer tittat ut. Däremot hade jag inget emot att ta eda på nytt, förklarade jag, varpå hon satte handen på min axel och såg mig i ögonen och sa att ”vet du Sara, det här är din andra förlossning, det kommer vara helt annorlunda, och du kommer inte behöva någon epidural, du fixar det här utan den!”.

Tony förklarade senare för mig att ”om blickar kunde döda, hade hon fallit ihop på fläcken”, även om jag hade lett mot henne och nickat. Men det visade sig att Mikaela skulle ha helt rätt, och jag så tacksam över hennes trygga försäkran.

02:20
Eftersom värkarna fortsatte vara oregelbundna skickade jag Tony i säng, begärde en pilatesboll och bad Mikaela visa mig lustgasen. Sen satt jag där i mörkret och timade värkar, hoppandes på bollen. Det visade sig att bollen var underbar, men den gjorde också att mellanrummen mellan värkarna blev större, och jag tvingade mig själv att ställa mig upp, och då hände det lite mer grejer. Jag hade startat en whatsappgrupp med mamma och syster och var i mitt stilla sinne tacksam över att syrran befann sig på andra sidan Atlanten, hon kunde nämligen vara uppe med mig och peppa!

03:10
Mikaela undersöker mig och jag är öppen 4 cm. Snigelförlossning hinner jag tänka.

03:30
Känner att värkarna börjar tillta och det börjar bli riktigt jobbigt att ta dem. Profylaxar enligt bästa förmåga men bestämmer mig också för att väcka Tony. Han grymtar och gnuggar sig i ögonen och ett ”är du okej?”, slinker ur mig. Tony skrattar och går och splashar vatten i ansiktet för att vakna till. Spänner mig rejält vid varje värk nu och känner inte att lustgasen fungerar nämnvärt.

03:50
En smärta likt ingen jag tidigare känt infinner sig, och värkarna är både otroligt täta och så intensiva att jag inte känner någon paus, fast jag vet att den finns där. Med Elmer hade jag knappt något ljud under hela förlossningen, men nu ylar jag. Tony trycker på knappen och Mikaela kommer in och undersöker mig. 6cm öppen. BARA 6cm!?! Tårarna borrar sig fram. ”HJÄLP!” Får jag ur mig. ”JAG KLARAR INTE VÄRKARNA LÄNGRE! GE MIG VADSOMHELST!”. Mina ord är något mellan flämtning och skrik, Tony ser lite handfallen ut, och med Mikaelas hjälp bestämmer vi oss för PCB, varpå hon sätter en kanyl och kallar på läkaren.

04-nånting.
ALLT är en enda dimma, jag pustar och flämtar, drar djupa andetag i lustgasen, bannar den för att den inte funkar, men sugs då och då in i dess lulliga värld, då jag tagit för mycket. Samtidigt är smärtan så enorm att det känns som om inget kan ta bort den. Jag ylar och vrider mig på sängen som en mask och plötsligt känner jag hur det börjar trycka neråt. Någonstans hör jag Mikaelas lugna röst: ”Sara, känner du ett tryck neråt?”. ”JAAAA!!!!” ylar jag till svar, för det är precis det som händer. I samma stund tittar en barnmorska in och frågar om PCBn. ”Vi hinner inte, du får ställa in läkaren”, säger Mikaela, ”du får komma in och hjälpa mig för nu kommer babyn!”.  Hon undersöker, konstaterar att jag är fullt öppen, och säger att vid nästa värk får jag börja krysta.
Jag drar in ett så djupt andetag i lustgasmasken att det svartnar för ögonen, i några sekunder bäddas jag in i ett töcken av mörker och smärta, men känner samtidigt ett enormt lugn, men när jag öppnar ögonen kommer allt tillbaka och Mikaela får lugnt säga till mig att jag inte ska falla ur sängen nu för nu är det dags att krysta, jag är nämligen på väg att vrida mig ur sängen. ”Jag vågar inte!” Kvider jag. Trots att jag känner att jag har absolut inget val, det känns som att jag håller på att skitå ut en honungsmelon och vid nästa värk tar jag först ett prövande andetag, och krystar försiktigt, för att sedan ta i för president och fosterland, ska hon ut så ska hon ut, lika bra att få det undan.

Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle få uppleva en förlossning utan smärtlindring. Jag hade kastat lustgasen i samma skede jag började krysta, och nu gick det av bara farten. Efter tre krystningar hör jag Tonys röst säga ”Hon är nästan här, shit, hon är ju nästan här!”, som om han knappt trodde på det han själv sa, och barnmorskorna uppmuntrat mig med ”åååh så mycket hår!!” och ”huvudet är redan ute, en gång till så här hon här!”.

Och på fjärde krystningen känner jag hur resten av kroppen flyger ut, och så försvinner varenda lite smärta på en och samma gång. Kroppen spänns, jag konstaterar tyst att ”nu spricker jag, nu går allt sönder!”, för att sedan segna ihop till gele, direkt påföljt av ett argt skrik. Jag kikar ner och ser en fantastisk och helt färdig liten sak bli upplyft av Mikaela, Tony snyftar, jag snyftar, och samtidigt undrar jag ”var är snoppen?”. Men hon var en hon, minsann. En perfekt liten tjej med en födelsevikt på 3525g och en längd på 50cm. 

Mikaela berömmer trots att jag själv mest känt att jag uppfört mig som någon besatt som ingen fått någon kontakt med, men samtidigt inser jag att kroppen känns så stark. ”Hur… gick det där nere?” frågar jag när dendär obehagliga moderkakan kommit ut, och i mitt stilla sinne förbereder jag mig på en dödsdom. ”Vet du, jag behöver nog inte ens sy!”, säger Mikaela till min stora förvåning, ”men jag sätter ett stygn för att det inte ska svida när du kissar”.

Hela förlossningen beräknades ha tagit 2 timmar och 20 minuter, efter att värkarna blivit regelbundna, med ett krystskede på ynka 4 minuter! Mikaela sa att hon fått nöjet att ha två drömförlossningar under samma skift, och att jag minsann fick vara nöjd, att jag fick min revansch. Både jag och Tony var chockade, mest över att det gått så fort, Tony hade varit inställd på ett dygns förlossning, och även om jag var lite mer optimistiskt så var jag nog rätt paff över att jag inte riktigt hunnit med. Men jag hade blött ca 100ml (ingenting!), hade inga smärtor alls, och när jag efter smörgåsbrickan var intagen, och det första bebisgoset var över fick gå i duschen, så hoppade jag i princip ner från förlossningsbänken. Skrattade när jag stod i duschen och kände mig så stark och pigg. 
Apgarpoängen 10/10/10 talade även dem sitt tydliga språk, och den här gången får jag nog bara konstatera, att själva förlossningsupplevelsen stämmer bra överens med allt som står på papper.

Lilla knytet vårt. Så bestämd och beslutsam från första sekund.