M’s dop var i helgen och efter att ha jagat dopoutfit (åt mig, inte henne) i 6 butiker i Karleby är jag så hemskt trött på en sak. Inte för att affärerna här skulle vara utan valalternativ
(okej, vissa hade verkligen noll att erbjuda också), utan på det faktum att vi förväntas vara så nöjda över våra kroppar efter förlossningen!
Otaliga är de gånger jag hört att ”Men det spelar ju ingen roll, den här kroppen har burit och fött ett barn.”, ”De här brösten har försett ett barn med mat.” osv, osv. I grund och botten är det så klart viktigt att lära sig älska sig själv och sin kropp, men när det kommer till diskussioner om kroppen efter graviditeten blir jag så himla trött! Det är som att man inte har rätt till missnöje eller att känna sig berövad sin tidigare kropp, utan man ska helt enkelt stänga in sådana tankar i garderoben, för gott.
Jag skulle inte kunna bry mig mindre om huruvida kilona rasar, eller inte rasar av mig. Det är känslan av att inte känna igen sig i spegeln som gör mest ont. Faktumet att byxor, och de flesta andra nedredelar inte går på en, av en påse på magen som bara ”är där”, som en vetedeg som jäst och sedan sjunkit ihop en aning, det är både frustrerande och jobbigt. Att konstatera att man de senaste två månaderna vandrat omkring i mjukisbyxor och hittills varit rätt tillfreds med det, för faktum är ju att det är himla bekvämt. Men sen, när man väl vill känna sig lite mer anständig, då går det helt enkelt inte, det är tufft att konstatera.
Kvinnokroppen är fantastisk! Det har jag ju själv dedikerat ett helt inlägg åt att kungörelse tidigare! Vad jag menar är bara det att jag tycker det är helt okej, rentav självklart, att man ska få vara lite ledsen över sin nya kropp, utan att någon kommer med ”älskadigsjälvochdinkroppnomatterwhat”-pekpinnar. Här har man haft sin kropp hela livet, och så kommer en underbar liten typ och bor i den och förändrar allt du tidigare känt innan och utan.
Or am I the only one?!
Sara Rasmus 
Ja precis så kände jag också! Visst är kvinnokroppen näst intill magisk, men det kändes inte så trevligt att konstatera att ingen av mina klänningar eller finbyxor gick på mig till dopet utan jag hamnade att lägga ut en summa pengar för en klänning jag använde EN gång. Småsurt, ja. Det gick väl ett drygt halvår innan jag kände att jag inte behövde störa mig över hur byxorna skavde i midjan eller hur svårt det var att hitta en tröja i som egen garderob som inte kändes klaustrofobisk. Jag har spenderat många onödiga euron på kläder som i dagsläget är för stora! Kan därför helt och hållet relatera till ditt inlägg! Kram! ❤
GillaGilla
Känner också igen mig! Känns som att jag behöver få sörja att magen inte ser ut som förr, naveln är ful och magen är full av stretchmarks. Jag vill inte längre ha bikini, för att jag skäms för min mage. Jag vet att jag inte borde göra det just pga att jag fött barn, gett nytt liv… Bla bla bla. Men jag tycker att man måst få vara ledsen över att kroppen inte är som förr, och blir knappast det igen. Kanske jag någon dag kan va stolt över mina ärr, men jag är inte där ännu och det måste vara okej.
GillaGilla
Älskade flickor, de vackraste i världen – kram.
GillaGilla
Exakt!
GillaGilla
Helt samma tankar och fiilisar här. Vår dotter föddes för en månad sedan och nu börjar jag känna mig obekväm i min kropp. Första månaden brydde jag mig inte så mycket, men nu känner jag verkligen i hur dåligt skick min kropp är. Jag kunde knappt motionera under graviditeten pga ryggbesvär och foglossning och det känns verkligen nu. Magen ser fortfarande ut som jag skulle vara gravid i kanske femte månaden och inga kläder går på mig. Använder fortfarande en del preggokläder men jag är så trött på dem. Men som du skriver så känns det som man inte har rätt till att känna såhär.
GillaGilla
Känner på samma sätt!
GillaGilla