Så kom det sig att jag plötsligt fann en gnista av den spontanitet jag som yngre skurit med, och anmälde mig och Elmer till en familjeretreat som ägde rum på Pörkenäs förra helgen. Tidigare hade jag helt slopat idén på att fara eftersom Tony skulle jobba hela helgen, och jag kände att det helt enkelt inte skulle bli mycket till retreat om jag drog med mig båda barnen, varav ett i princip konstant ska bäras på.

Men så visade det sig att mamma och pappa, och syrran, kunde ta hand om Miriam och Rosa, och jag och Elmer (och pumpen) fick med ens över ett dygn bara vi två.

Vi kom dit redan fredag kväll, fick kvällsmat och deltog i en fin nattvardsmässa särskilt utformad för barnen. Det var helt perfekt! Vi lekte en stund med traktorer, lego och (till Elmers förtjusning) Blixten, Sally och Bärgarn innan Elmer (och jag) tyckte det var dags för säng. Och trots att sängarna i logementet på Pörkenäs var rätt smala, så var det självklart att jag ville sova i samma säng som honom, när jag för en gångs skulle hade honom bara för mig själv. Så vi klämde in oss i en av de 80cm breda sängarna, Elmer somnade n’stan på fläcken och för första gången i hans liv tror jag att han sov till närmare 8 på morgonen. Jag var också rätt utvilad, trots att jag vaknat några gånger på natten av ren vana – jag behövde ju iallafall inte stiga upp för att mata en hungrig bebis.

Miriam hade för övrigt sovit hundra gånger bättre hos mommo än hon gör hemma just nu… Både skönt och lite bittert att höra.

Vi tillbringade en del av dagen på utsidan i den vackra naturen som omger Pörkenäs Lägergård. De har rustat upp stället bra och det märks att de satsat på trivseln för alla åldrar. När jag såg korset däruppe på sanddynerna kastades jag tillbaka till skriftskoletiden. Skulle jag få bestämma skulle skriftskolan hållas när man närmar sig 18. Som 14/15-åring var man så otroligt förvirrad, nyss kommit in i tonåren, men ändå på god väg mot vuxenåldern. Känslorna flödade, allt blev uppförstorat, och även om jag älskade tiden på ”skribalägret” med allt vad det innebar, kan jag inte låta bli att tänka att det skulle vara klokare att gå skriftskolan vid en lite högre ålder.

Vi utforskade havet, sanden och skogen, och vi hade en sån fantastisk tur med vädret också. Det är lustigt hur det funkar med att vara ute i naturen, samtidigt som det ger massor av energi, så blir man också skönt trött. Efter ca 1,5-2 timmar tyckte Elmer det var dags att gå in och sova.

Kändes så välsignat att få spendera tid med den förstfödde. Han är nog den som fått anpassa sig mest sen Miriam kom. Han är helt otrolig, Elmer, leker för sig själv som om han inte gjort annat, sitter och läser, sorterar sina bilar, kokar mat till mig och Miriam (plastmat, då), och ibland tar han så lite plats att jag får dåligt samvete. Så fascinerande att se vardagen genom hans ögon, hans funderingar kring det ena och det andra fick verkligen komma fram under vår tumistid, och jag tror att både han och jag fick fina minnen med oss.