Efter att Miriam föddes, upplevde vi snabbt en förändring i henne vi var väldigt oförberedda på. Dag efter dag blev hon gnälligare, sov sämre, åt sämre, huden blev torr och fnasig såväl på kinderna, som på resten av kroppen, sen började hon spy massor, flera gånger efter eller under varje måltid. Hon var också extremt rastlös, det var som om hon aldrig fann ro, inte på golvet, inte i famnen, inte i vagnen och inte i bilstolen. Blicken flackade och var aldrig fullständigt fokuserad på något, och hon kunde inte koncentrera sig på en sak mer än någon sekund. Bad funkade inte, hon vantrivdes och började fory gråta. Tankar om high need baby bubblade inom mig. Och så småningom började även förbjudna, jobbiga tankar, om att det var något fel på henne uppstå, åtminstone från min sida.

Vi fick besök av en zonterapi ut. Miriam var spänd, ända in på djupet – klart hon var, det var ju så tydligt att något i hennes lilla kropp störde henne, gjorde henne så osäker, orolig och olycklig, att inte ens mammas eller pappas famn kändes som en bra plats.

När vi sedan vid 4 månaders ålder så småningom övergick helt till ersättning, en ekologisk sådan som jag visste var snällare mot magen och som funkat så bra på Elmer, blev Miriam ännu sämre. Det var så tydligt. Ändå slog det mig inte förrän min pappa skickade ett informativt mejl åt mig, var problemet kunde ligga. Ett mejl som skulle komma att förändra allt.

Miriam tål högst troligen inte mjölk/mjölkprotein.
Och i måndags denna vecka bytte vi, efter att ha rådgjort med en barnläkare, ersättning – till en mjölkfri pulvervariant. Bakom oss ligger en vecka med den nya ersättningen, och efter ytterligare en vecka ska vi till läkare på provokation, och på så vis få recept på den väldigt dyra specialersättningen, för att minska på kostnaderna.

Och gradvis har vi sett vår lilla dam bli lugnare och lugnare i blicken, sömnen är jämnare, hon är inte längre lika lättväckt och hon skriker inte längre 2-3 timmar innan hon somnar. Nattandet tar max 20 minuter. Hon ligger på golvet länge, jollrar, skrattar, skriker till av förtjusning när storebror går förbi. Hon upptäcker sin omgivning med stor fascination och noggrannhet, och ler åt allt och alla. Huden är bättre, mjukare och slätare, och hon spyr knappt alls längre. Dessutom märker man att hon föredrar denna ersättning framför den andra, som jag förstått kan det till och med svida i halsen på de som dricker mjölk fast de inte tål det. 

Visst är hon ännu en väldigt aktiv liten typ, som helst inte sitter i famnen längre perioder, men idag, efter dopet på hennes nyaste, lilla kusin, så somnade hon lugnt och halvsittandes i min famn, där jag satt och diskuterade med svägerskan med en kopp kaffe intill mig. Det har inte hänt på 3 månader!

Är så otroligt lättad och glad över att vi tycks ha hittat problemet. Det finns inget tyngre än att gå omkring med ett missnöjt barn och inte ha den blekaste aning om vad man ska göra, eller om man över huvudtaget kan göra något! Känns som en sten lyft från mina axlar och som att jag plötsligt äntligen fått min nöjda lilla flicka tillbaka.

Foton: Sofia Ylimäki-Lindqvist