Kroppen 2.0

När jag väntade Elmer hade jag lätt panik över vad som skulle hända med min kropp efteråt.
Jag var underviktig vid start och gick upp 23kg allt som allt, men när Elmer väl kom så klarade kroppen av läkningen med bravur, trodde jag. Kilona rasade av och jag kände mig helt som vanligt ”down there”. Läkaren gav mig klartecken att börja träna på eftergranskningen vid 3 månader och allt var frid och fröjd, jag satte igång med löpning och tränade med vikter precis som jag gjort innan graviditeten.
Det var inte förrän jag hoppade på trampolin ca 1 år senare som jag kände att ”oj, nu var det nog nära ett missöde”.
Jag tog tag i saken och fick guidning av en expert inom området om hur jag skulle hitta mina djupa magmuskler och träna bäckenbotten, men allt föll kanske lite väl snabbt i glömska och jag inser nu efteråt att jag kanske borde friskat upp minnet mer än den där första gången.

Med Miriam kändes det redan under själva graviditeten som att kroppen höll på att totaltkrascha. Hade ordentliga åderbråck över benen och i underlivet, och vid ett skede stod det så tydligt att jag hade ett bakre framfall. Där och då kände jag så starkt att jag aldrig mer skulle vara gravid, att min kropp helt enkelt inte skulle klara av det utan men för livet. Min startvikt var ca 5kg högre, därför gick jag inte upp lika mycket, men slutade ändå på samma vikt som med Elmer. Kilona föll av fort, men jag tog varken stress eller press över att de skulle göra det.
Miriam kom ut, med fart, men återigen klarade kroppen av att göra sitt, utan desto större men.

Men jag var klokare den här gången.
Din kropp blir aldrig helt densamma efter en graviditet, det blir något nytt, något som först kan kännas rätt bräckligt och svagt, men som har alla förutsättningar att byggas upp, till och med till något ännu starkare. På eftergranskningen konstaterade läkaren jag gick till att jag inte hade något framfall, och att jag inte hade någon diastas (magmuskeldelning), och att ”det är bara att börja springa, men var beredd på mjölksyra efter 300 meter, din kropp är ovan, vet du.”
Trots min stora iver att få börja träna igen, att få springa, känna flåset, känna hur det bränner i musklerna, så ville jag göra det på rätt sätt den här gången. Min kropp blev aldrig stark inifrån och ut efter Elmer, och det för att jag var förhastad, inte tog hand om kroppen, och inte behandlade den som en kropp som burit ett barn borde bli behandlad.

Den här gången kontaktade jag Fanny, fina, fantastiska Fanny som själv fått två barn, ännu tätare än jag, som brinner för den post-gravida kroppen mer än någon jag tidigare träffat på, och som besitter en sån genuin passion för det hon gör att man nästan kan ta på den.

Snabbt fick jag veta att jag visst hade en liten diastas, och att ”vanlig” träning inte är mitt första alternativ, om jag vill att min kropp ska bli stark igen. Fanny berättade om vikten av att hitta, och träna upp de djupa magmusklerna innan man börjar med de ytliga musklerna. Vanliga magmuskelövningar var inte att tala om (tänk er chrunches), men faktum är, att i de flesta övningar där du jobbar med vikter, såväl som kroppsvikt, så använder du även de ytliga magmusklerna, och har du inte stärkt bäckenbotten, och de djupa musklerna innan, så tar de yttre musklerna automatiskt över allt arbete, vilket kan leda till skador och en dåligt fungerande core. Och trots att du får tillbaka musklerna, så kan kroppen ändå vara svag.

Att hitta de djupa magmusklerna och samtidigt aktivera bäckenbotten var och är så otroligt mycket svårare än man tror. Nu tror alla att jag syftar på att knipa men det är bara toppen av isberget. Fanny gav mig en del övningar som enbart fokuserar på att jobba med bäckenbotten, djupa magmusklerna och andningen, och till en början var det ta mig tusan skitsvårt! Vartefter att vi träffats och hon gett mig allt mer avancerade övningar har det blivit allt lättare, och jag känner hur djupa magmusklerna börjat svara på träningen. Bålen känns starkare och jag har fått tillbaka en del av min hållning.

Jag har även fått ett kostschema, utformat efter min kropps behov. Jag följer absolut inte det till pricka, en småbarnsmammas liv är inte skrivet i sten, utan dagarna lever ofta sitt eget liv. Fanny påpekade att jag ska använda schemat som riktlinjer, med fokus på frukosten, och när jag väl känner mig redo, kan jag börja jobba utifrån det också, lite i gången.

Jag upplever att det pratas allt för lite om kroppen efter förlossningen på rådgivningen och på eftergranskningen. Jag känner att min kropp, trots sin svaghet, kommit undan lindrigt, men jag hör regelbundet historier om kvinnor som fått men för livet, dels för att de börjat träna för tidigt, och på fel sätt, och dels för att ingen undervisat dem i hur man ska hitta de inre musklerna och aktivera bäckenbotten på rätt sätt, utan i ställer endast fått rådet om att ”kniiiiiipa” varje gång man har en ledig stund! Kvinnor som kissar ner sig när de hoppar, springer, ja, till och med skrattar. Kvinnor som fått göra stora operationer för sina navelbråck, eller lider psykiskt av ”påsen på magen” som uppstått vid en kraftig diastas. Kvinnor som helt enkelt bara gett upp, för att, ”det ska väl vara så efter att man fött barn”.

Tycker det borde vara obligatoriskt att följa upp kvinnor efter förlossningen, inte bara under eftergranskningen, utan det borde pratas mer om förlossningsskador, om svagheterna i bäckenbotten och hur man ska jobba med kroppen för att hitta styrkan åter. Vill nästan gå så långt som att säga att det inte borde vara den nyförlösta, hormonstinna mammans uppgift att prata om sin nya kropp, utan det borde vara något som hon bjuds in till att prata om, för många gånger tror jag att

a) man tror att det kroppen går igenom efter och under graviditeten är helt normalt och något man bara får finna sig i att ”leva med”.
b) det nästan känns som tabu att prata om sina besvär efter förlossningen.
Jag tror att det skulle minska massor både på fysiska såväl som psykiska men, om det blev regel och inte undantag att prata om kroppen postpartum.

Kommer hädanefter skriva lite mer om mina framsteg med Fanny, dels för att följa upp mig själv, dels för att ni ska få ta del av hur en svag kropp, går till en stark kropp.
Målen jag satt upp med Fanny är först och främst inte att gå ner i vikt och bli superfit, även om vi också gått igenom de delar av kroppen jag vill fokusera på, och även om jag gett henne målbilder om hur jag önskar att min kropp såg ut (äldre bilder på mig själv), så är det absolut inte det jag fokuserar på i första hand, för jag vet att det kommer efterhand. Jag vill ha en kropp som kan busa, leka och springa med mina barn, som kan kasta dem högt i luften utan att det river till i magmusklerna, och hoppa på studsmatta utan att vara rädd att det ska läcka lite. En stark och frisk kropp. Inifrån och ut.

Med detta inlägg säger jag inte att motivationen är på topp varje dag. Nej, det går dagar jag inte orkar, hinner eller ens vill göra mina övningar. Och då det mesta på min meny är halvfabrikat och kaffe. Och så får det vara, för att; livet (som Fanny brukar säga). Men jag har mina mål klara, och jag vet vart jag vill komma.

Jag rekommenderar starkt att kolla upp, inte bara på eftergranskningen, utan med någon som specialiserat sig på just mammamagar. Själv rekommenderar jag såklart Fanny, hon är inte bara otroligt kvalificerad, utan brinner också för det hon gör på ett sätt som märks i allt hon gör. Hon har varit så dedikerad i mina framsteg, många gånger betydligt mer hängiven än jag själv varit, hon har pushat utan att vara för pushy, och gett av sin energi och kloka (och ibland, tröstande) ord när jag själv inte haft mycket av den varan. Jag har verkligen inte varit lätt att jobba med, min motivation kan ha dippar som känns som djupa dalar, och hade det inte varit för henne hade jag många gånger tänkt att ”skit samma”. Men det är ju för mig jag gör detta.
Det har bara tagit en tid för mig att inse det.

Rasmus family by Sofia Ylimäki Photography -125.JPG
Heja heja Kroppen 2.0!

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Annonser

One thought on “Kroppen 2.0

  1. Tränade två gånger i veckan i Johanna Hjulfors mamma grupper efter förra graviditeten. Tyckte jag lärde mig massor och förstås finns det mera att lära sig. Efter den träningen och infoboosten tyckte jag det egentligen är rätt skrämmande att läkarna vid eftergranskningen säger att det bara är att köra på som vanligt. Som du säger borde man istället få information om träning postpartum, varför inte på nån av träffarna som rådgivningen ordnar för att ens få lite koll? Känner så många som börjat alltför hårt efter graviditeten med följden att man senare får mera otrevliga besvär.. Bra inlägg Sara!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s