Har funderat mycket på timing de senaste dagarna. Tony tog vinterledigt denna vecka och i samma veva passade Miriam på att bli sjuk, riktigt sjuk. I måndags skrev jag ju att vi varit och visat henne i lördags, och då trodde vi faktiskt att det höll på att svänga, men på tisdag morgon stämde de tankarna inte alls med verkligheten. Miriam var gnällig och gråtit direkt från start, och vaknade varm och rödbrusig. Inget var bra och så fort jag skickat Tony i säng på morgonen ringde jag först rådgivningen och sen jouren. De tyckte att vi skulle komma in och visa henne igen.

Det hela slutade med att vi blev inlagda. Miriam var rosslig i lungorna och andningen stötig, och det mest skrämmande var när hennes feber steg från 38-40 på under en timme. Jag hade gått ut för att flytta bilen till gratisparkeringen så länge svärfar väntade inne med en sovande Miriam. När jag kom in, bara någon minut senare satt Miriam och grät i sjukskötarens famn, alldeles avklädd, för att snabbt försöka få ner temperaturen. Puh.

Natten var ett enda vakande, saturationen var rätt dålig och man kom in och sög ut slem flera gånger under natten, vilket ju gjorde att hon sov bättre, när hon väl somnat vill säga. Hon fick febernedsättande och hade även öroninflammation, visade det sig, så antibiotikan var ett faktum..

Ett dygn senare var hon redan mycket bättre, och när läkaren sedan kom och undersökte henne konstaterade han att vi bra kan vårda henne hemma, om det känns bra. Både Miriam och jag hade börjat klättra på väggarna, så vi styrde kosan hemåt igen. Och här är vi nu. Nu har hon varit feberfri i tre dygn, snorar och hostar lite ännu, men det börjar vara över. Exakt en vecka, Tonys vinterledighet, gick i RS-virusets tecken, men jag är ändå bra tacksam över att han var hemma, dels för Elmers skull, och dels för min egen.

Har ni sluppit undan de värsta influensorna och virusen hittills i år?