Ibland blir jag så förundrad över hur fint det är att ha en Tony. Där jag inte orkar, där tar han vid. Det är lyckat hur sånt funkar. Hela veckan har jag varit alldeles slut, och flera gånger har jag tänkt, att om vi båda uppförde oss som jag denna vecka, då hade nog ingen varit lycklig vid veckans slut.

Har flera gånger sagt att han skulle klara hemmapappalivet bättre än jag klarar av att vara hemmamamma. Vi ”jobbar” på olika sätt, jag gör allting väldigt mycket ”by the book”, rutiner är viktiga, och en viss ordning strävar jag till (även om jag såklart oftast kapitulerar), och jag har svårt att sitta i Elmers rum och leka med Miriam i famnen, för jag tycker det kan bli så krångligt. Tony däremot, han bara gör. Såhär fann jag dem igår, hela gänget. Två nöjda barn, och ett überstökigt rum – men då igen, vad gör nu det? Så länge barnen är nöjda.