Förlossningsberättelse del 2

Så fort vi blivit inskrivna slängde barnmorskan fram de underbara sjukhuskläderna, måste helt ärligt säga att jag utvecklade en hatkärlek till dessa kläder under min tid på BB. Efter det frågade bm om jag hade några önskemål och jag överräckte mitt förlossningsbrev, där stod ungefär följande:

– Förstföderska

– Öppen till att pröva på icke-medicinska smärtlindringsmetoder som bad, sterila kvaddlar, akupunktur, värmedynor etc.

– Prövar även gärna lustgas och vid behov (haha, skrattar så åt det här efteråt) PCB. Vill ej ha epidural (skrattar lite till..)

– Stor rädsla för att ”gå sönder”.

Sen frågade bm om jag ville börja med ett bad, det lät på henne som att det inte hörde till det vanligaste men eftersom vi hade ”gott om tid” och jag ju visste att bad verkade avslappnande på mig så tog hon oss till den förlossningssal som hade badkar och började tappa upp den enorma plastgrytan i mitten av rummet. Fick sedan veta att detta var det minsta rummet, och till skillnad från de andra rummen fanns det inte riktigt någon stans för Tony att sitta, förutom en rullande pall, och det var rätt trångt där.

I badet spenderade jag ca två timmar, fick pröva lustgas med 50/50 styrka och märkte egentligen ingen effekt av den, andades väl inte tillräckligt i den heller. Badet underlättade verkligen och jag tog mig relativt enkelt igenom värkarna.

Ca halv 7 kom barnmorskan in och skulle ta kurvan, bestämde mig då för att det nog var tid att komma ur baljan också, så där och då lämnade jag den tryggheten bakom mig. När jag steg upp konstaterade jag en större blödning och trodde först det var vettnet som gått, men nej, däremot hade jag gått från att vara öppen 3cm till 5cm så något hade ju hänt ändå.

Värkarna tilltog nu i styrka och bm ökade lustgasen till 70/30, minns att jag första gången tog i lite för mycket. Barnmorskan pratade med mig samtidigt som jag andades igenom en värk, och när jah var klar märkte jag hur jag blev alldeles lätt i huvudet och jag fick svårt att hålla mig för skratt. Tony såg detta och började flina, vilket inte gjorde det mycket lättare att hålla sig för skratt, men jag bet ihop och måste ha sett rätt komisk ut när jag, med allvarlig min försökte lyssna på vad bm sade.

Barnmorskan som vi börjat med slutade sitt skift ganska direkt efter badet, hon hann dock visa Tony var man hämtade mat, och hjälpte honom med frukosten, jag åt en smörgås och drack lite juice, mer fick jag inte ner. Den nya barnmorskan var svensk hon med, analyserade snabbt hennes dialelt och frågade om hon var från min mammas hemtrakter – jodå, det visade sig att de var grannar med min mammas barndomshem. Lyckat!

Värkarna hade nu börjat tillta, samma natt hade jag googlat (ja, googlat) om profylaxandning så jag började pröva på det, vilket faktiskt hjälpte mig ta mig igenom de värsta värkarna. Efter några timmar testade bm kurvan igen, värkarna kom tätare, men ingenting hade skett på öppningsfronten, minns att jag här hade otroligt ont i ryggen, och var spänd som en banan. Bm föreslog att vi skulle pröva sterila kvaddlar, min mor hade pratat så gott om dem så jag tyckte att det lät som en bra idé. Nu efteråt önskar jag att jag hade låtit bli. Tanken var att hon skulle sätta fyra kvaddlar, två på ryggen och två på magen. Hon började med ryggen och jag satt på sängen och höll Tony i handen. Här upplevde jag helt ärligt en smärta så sjuk att jag tappade andan och ögonen svämmade över av tårar. Det gjorde så fruktansvärt ont! Hon satte en till men efter det flämtsnyftade jag fram att ”inget mer, det går inte!”. Grät länge efteråt och ringde mamma och skällde ut henne över att hon sagt att kvaddlar var the way to go! 😀

Vid 11 hade jag fortfarande inte öppnats mer, och bm bestämde att vi nu skulle ta hål på hinnorna, i samband med det skulle man även sätta en PCB, livmoderbedövning, som jag hade hört mycket gott om, och själv önskat få. Sagt och gjort, en läkare kom in med sina instrument, berättade om proceduren, och skred sedan till verket. Själva hinnsvepningen gjorde inte alls ont, plötsligt kände jag bara hur det rann en massa varmt längs med benen, PCBn kändes däremot lite mer, men det gick snabbt om. Jag trodde att allt skulle bli bättre men nu började det värsta skedet under hela förlossningen.

PCBn, min livlina som jag helt förlitat mig på, funkade nämligen inte alls. Jag minns att jag låg och väntade på att sprutorna skulle börja verka, men inget hände, istället tilltog värkarna bara i samband med att man tagit hål på hinnorna. Tyckte det var så obehagligt, hade en stor binda på mig och behövde hjälp med att dra upp de enorma underbyxorna eftersom värkarna gjorde så ont, man var verkligen utlämnad, och hela tiden kände man vattnet sippra ut.

Runt 12-13 var värkarna näst intill olidliga, jag flämtade på som en galning med min googleprofylaxandning och fick i princip aldrig en chans att vila. Värkarna avlöste varandra och det kändes som ett godståg drog igenom kroppen, fram och tillbaka. Jag låg i min egen smärtbubbla och var nästintill onåbar. Barnmorskan hade redan två gånger föreslagit epidural, men jag hade nekat. Men nu var ja så spänd att ingenting hände därnere längre, jag stampade på stället eftersom jag inte kunde slappna av i bäckenbottenmusklerna. Tredje gången bm frågade var det nästan som om hon vädjade till mig att ta den, och mellan tårarna frågade jag T om det var okej (som att han hade något att säga om det?). Han såg så lättad ut och det var svar nog, så bm kallade på anestesiläkaren.

Här var allt så suddigt i smärtdimman, men jag minns att en man kom intill örat på mig och presenterade sig, sen fick jag följa instruktionerna, man smetade såndär gul desinficering på ryggen, och så satte dom epiduralen. Med handen på hjärtat gjorde den inte på långa vägar så ont som de sterila kvaddlarna och bara någon minut senare kände jag först hur kroppen sakta slappnade av, anestesiläkaren kollade så att jag kunde röra på benen, och när det var ok så gick han. Nu började även smärtan smälta bort. Detta var den mest fantastiska känsla jag känt under hela graviditeten, jag kände mig inte ens gravid! Jag kunde ha legat hemma på soffan. Smärtan var som bortblåst. Vi blev lämnade ifred en stund och jag bedyrade för Tony att jag skulle kunna springa ifatt anestesiläkaren och ge honom en smällkyss, varpå Tony konstaterade ”jag med”. Det hade varit så svårt att se mig i sån enorm smärta. Här passade jag på att ringa mamma och hon önskade lycka till och var glad att smärtan var borta.

I detta skede gick saker och ting väldigt snabbt framåt. Eftersom jag äntligen hade möjlighet att slappna av och vila fortskred även värkarbetet i superfart. Plötsligt var jag öppen 9cm och barnmorskan jag hade då förkunnade ivrigt att hon förmodligen skulle hinna vara med under själva förlossningen. Jag hade inte känt av en enda värk sen epiduralen kickade in trots att CTG-kurvan visade väldigt kraftiga värkar. Där och då var jag otroligt glad över att jag valde att ta epiduralen, för de värkarna hade jag inte velat vara i närheten av. Nu började jag bli nervös av att bara ligga ner, så jag bestämde mig för att sätta mig på pilatesbollen för att eventuellt börja känna något tryck neråt, så jag satt och skumpade upp och ner en stund tills jag började nicka till och Tony skickade mig upp i sängen igen av rädsla över att jag skulle falla av pilatesbollen. Väl tillbaka i sängen började jag googla hur man krystar utan krystvärkar, haha, jag vet, google är mitt orakel. Var medveten om att edan kunde ta bort just krystvärkarna, vilket var en av anledningarna till att jag jag inte ville ha någon eda. Vid det här skedet hade jag också någon gång skickat ett meddelande till en vän att ”9cm öppen, snart dags att krysta!”. Efteråt fick jag höra att hon stått på jobbet och skrattat åt mitt väldigt rättframma meddelande.

Runt 14 kom bm in och undersökte mig igen, nu var jag 10cm öppen sånär som på en liten kant. Detta läge förblev detsamma fram till 15 och min barnmorska var tvungen att åka hem. Barnmorska nummer 3 tog över, precis lagom inför krystskedet. Detta var min första finskspråkiga barnmorska, vilket jag efterhand tyckte var bra, även om min finska är helt okej så var det bra att jag helt fick skippa allt prat, då hade jag väl börjat överanalysera och fråga i stället för att bara fokusera på det viktiga.

15:10 började jag krysta. Utan krystvärkar. Barnmorskan förklarade hur jag skulle göra, vilket jag såklart redan googlat, och så var vi igång. Jag lärde mig så småningom att avgöra intervallerna mellan krystvärkarna, och eftersom barnmorskan berömde mig för hur bra det gick (hon visste inte hur lite eller hur mycket jag kände krystbehovet), så fortsatte jag på samma sätt hela förlossningen igenom. Det var skittungt, det gjorde ju inte ont, eftersom jag var bedövad, men jag lovar, det är sjuuuukt tungt när man inte har några värkar som hjälper en. Mot slutet kom även en annan barnmorska in för att assistera, hade legat på sidan fram till det men nu föreslog de att jag skulle lägga mig på rygg och stöda mina fötter mot vardera sida på barnmorskorna (allt får de stå ut med). Nu började jag vara rätt mör, svetten rann och håret klibbade sig fast i pannan, hade helt glömt att sätta upp det. I början av krystskedet hade Tony servat mig med mineralvatten och Jaffa, men nu kunde jag bara fokusera på att få ut Elmer. I slutet låg jag bara och stirrade på Jaffaflaskan vid handfatet och tänkte ”bara jag får ut honom så får jag dricka Jaffan!”.
Slutskedet var rätt jobbigt, han var precis vid öppningen men det var som att han satt fast, Tony hade rätt fort gått från att stå vid huvudändan till att vara mer aktiv och han sa efteråt att det var mycket enklare på det sättet. Även för mig var det lättare eftersom han var en direkt länk mellan barnmorskorna och mig, han såg vad som hände och kunde bara fokusera på att peppa, pussa på pannan och hålla upp mig. Han, och jag också, hade trott att jag skulle skrika som ett skadat djur mest hela tiden och ropat att jag ville ge upp, men jag var förvånansvärt tyst genom hela förlossningen, insåg rätt fort att det skulle kräva all den fokus och envishet jag hade för att få ut E., så jag såg ingen vits med att skrika. Barnmorskorna utbrast förtjust att killen hade mycket hår och bad mig känna efter, jag var väldigt ointresserad och kände efter under en millisekund innan jag fortsatte med mitt. Vi detta skede sa dom åt mig att ta det lite lugnare och ”hålla emot” vilket jag lovar är lättare sagt än gjort när du är mitt inne i krystarbete! Det gjorde så fruktansvärt ont där på slutet att jag ville vrida mig i plågorna. Sekunderna innan han kom var jag så nära att ge upp, även om jag gav på som aldrig förr, hörde Tony säga att ”han är snart här, han är snart här, så nära nu!”, vilket fick mig att ta i med mina sista krafter och känslan när jag kände hur han i princip flög ut, samtidigt som hela min kropp sträckte ut sig för att sedan helt slappna av, och Tony med gråten i halsen uppmuntrande utropa ”älskling, han kommer, han kommer”, det var helt obeskrivligt, jag skulle ju få dricka min Jaffa (det säger kanske en del om hur törstig jag var!).
Väl ute började E gråta direkt, hans huvud hade missformats lite och såg ut som en tomteluva eftersom han kommit ut med bakhuvudet före, därför hade det också tagit så länge där på slutet. Hela krystskedet i sig hade tagit 1 timme och 20minuter. Jag var helt slut, så slut att jag knappt kunde ta till mig allting, allra minst Elmer, under något som kändes som evigheter låg han där på mitt bröstså länge de undersökte mig,  jag var näst intill apatisk, Tony grät och jag grät väl lite jag med, men jag var så törstig att vatten eller Jaffan eller något annat inte ens smakade längre, allt jag ville var att gå och lägga mig och jag hoppades så innerligt på att få ett familjerum så att jag skulle slippa vara ensam med allt nytt. SOM TUR FICK VI ETT I SISTA STUND! Man rullade in mig på BB-avdelningen i rullstol och Tony kom efter med Elmer. Barnmorskan måste sett i mina ögon att jag behövde lite tid, så hon frågade om vi ville att hon tog ut Elmer under tiden som vi åt den klassiska smörgåsbrickan, och jag nickade lättat.

Även om jag inte kunde äta något (kunde inte äta förrän på kvällen följande dag) så tyckte jag denna stund för oss själva var otroligt skön. Jag satt mest och stirrade in i väggen medan Tony berömde mig och muntrade upp mig och bara fanns till.
BB-tiden var värdefull, och rekommenderar verkligen att man stannar en dag extra, fast det känns som att man kunde åka hem, särskilt för förstföderskor. När du kommer hem börjar allvaret och du sitter där med en massa frågor snurrande i huvudet. Så njut av att ha hjälp 24 timmar i dygnet, och njut av att kunna kramas utan en stor mage som är i vägen.
Det var min story, fråga om ni undrar över något.

Annonser

Förlossningsberättelse, del 1

På bf, onsdagen den 14.10, vaknade jag med de minsta förväntningarna på att något skulle sätta igång hittills. Bara 4% av alla förlossningar sker ju på beräknat datum så jag i princip visste att denna dag skulle komma och gå utan större dramatik. Kände ändå att jag ville fira fullgången graviditet så jag och Tony åkte in till stan på födelsedagslunch. Minns att jag hade lite mer värk i nedre delen av magen och ryggen, och jag kommenterade även det när vi satt och åt, men trots det var det inget jag tänkte på desto mer.

Klockan 15 åkte Tony på kvällsskift, och runt halv 4 väntade jag besök av farmor. Vi satt och stickade och pratade i några timmar och även här konstaterade jag några lite kraftigare värkar, men ändå inga som gjorde att jag skulle börja fundera på att någon förlossning var på g. Fammo och faffa skulle åka till Cypern på lördag så jag minns att jag skämtade om att ”han nog skulle få börja titta ut nu…” för att de inte skulle missa honom för att sen inte träffa honom före jul. Vi tog en kort promenad med Rosa och sen åkte fammo hem.

Runt klockan 18 började det ta ännu ondare i nedre delen av magen, och ryggen var spänd. Värkarna var inte kraftiga, men några gånger fick jag sluta upp med vad än jag höll på med just då och andas genom smärtan.

Klockan 19 startade jag en whatsapp-grupp för Kokkolamammorna, och även syrran, mamma och min yngsta moster där jag ventilerade lite om hur jag mådde och hur jag kände mig. Värkarna kom då med ungefär 10 minuters mellanrum, fortfarande inte kraftiga, men med tydligare mönster och känsla. Tjejerna i gruppen bekräftade att de nog trodde att något var på gång. Jag vågade ännu inte hoppas.

Någon gång mellan 19 och 20 meddelade jag svärmor att det kunde hända att de fick hämta Rosa redan någon gång ikväll. Och så ringde jag och pratade med mamma som tyckte det började vara dags att ringa hem Tony.

Runt 21 tyckte även jag och whatsapptjejerna samma sak, så jag ringde Tony som satt i någon stor bullrig maskin, och andades fram att det nog inte är någon panik men definitivt något på gång och att han får börja söka sig hemåt. Hör hur hans röst går från kvällstrött till uppspelt och nervös, varpå han frågar om det är okej att han kommer när hans paus börjar, vilket var 5 minuter från vårt samtal. Eftersom jag inte känt någon panik, utan snarare fallit under grupptrycket över att ringa hem honom, så sa jag lugnt att det tar den tid det tar och att han skulle köra försiktigt.

Ca 21:20 står jag i köket och pratar med mamma och flämtar genom en lite kraftiga värk, då Tony stormar in med andan i halsen. Han ser först lite förbryllad ut när han ser mig, som om han förväntat sig att jag ska ligga i en hög och skrika av smärta, och frågar sedan ”ska vi som int fara?”. Stackaren hade kört med blinkers på i närmare 100 hela vägen hem, och jag som försökte vara lugn. Förklarade att det nog skulle ta en stund ännu, men att jag inte ville vara ensam med värkarna längre, tog en stund innan han förstod poängen, men sen såg han ju hur värkarna började ta över mig, så där vid 23 ringde vi hans föräldrar som kom och hämtade Rosa. Eftersom jag visste att vi skulle åka in inom det närmsta dygnet kändes det rätt att göra så, istället för att ringa dem mitt i natten. Efter det kunde jag slappna av mycket bättre och vi bänkade oss framför teven, T i soffan och jag på pilatesbollen, för att streckkolla How I Met Your Mother.

Där vid 24 kom värkarna med 5-7 minuters mellanrum, så jag ringde förlossningen och konsulterade med dem. Barnmorskan i andra ändan blev förtjust över min punktliga bebis och sade kvittrande att jag fick stanna hemma så länge jag kunde, och så ringer jag igen eller kommer direkt in sen när det blir för jobbigt.

Vid halv 1 började jag vanka omkring, för jag kände att jag ville få igång lite kraftigare värkar, samtidigt som jag var rädd att de skulle avta. Jag skickade Tony till sängs och efter en stund försökte även jag lägga mig. Tänkte att det kunde vara smart att sova lite ifall vi nu skulle åka in och föda det kommande dygnet.

Jag hade laddat ner en app som klockade mina värkar som jag hade med mig i sängen, och de kom från allt mellan 3,5-5 minuters mellanrum och höll på i lite på 1 minut. Eftersom vi inte gått någon profylaxkurs eller liknande tänkte jag att jag lika bra kunde googla lite psykoprofylaxandning, så där har ni min enda källa till förberedelse inför denna förlossning. Prövade andas igenom värkarna på det sätt som google föreslog, och det hjälpte faktiskt lite, vilket skulle märkas även senare, men vi kommer till det…

Vid ett skede blev intervallerna större igen och jag blev rädd att de skulle avta. Men där vid 3 kom de tillbaka, starkare än förr, och jag som slumrat till mellan värkarna tidigare hade inte en chans att sova längre. Med gråten i halsen väckte jag Tony och sa att ”nu åker vi in”. Tony var uppe på en halv sekund. Jag gick och borstade tänderna och checkade BB-väskan en sista gång, sen åkte vi in.

Väl på förlossningen togs vi emot att världens härligaste barnmorska, troligen samma jag pratat med i telefon. Hon ställde några frågor, läste mitt förlossningsbrev, och sen fick jag och lägga mig i CT-kurvan. Väl på CT-bänken hände samma sak som de tidigare gånger vi varit där under graviditeten, värkarna avtog och jag frågade lite förläget om det händer ofta, varpå barnmorskan med ett pillemariskt leende svarade att ”ja, det här är en magisk bänk!”. Hade ändå en del kraftiga värkar under de 20 minuter jag låg där, så när det var dags för henne att undersöka mig var jag så otroligt nervös. Men med ett leende säger barnmorskan att jag är öppen 3,5cm, men att det ännu nog kommer ta en stund och att jag får välja om jag vill åka hem eller stanna. Var så himla lycklig och lättad! Det skulle bli bebis! Anledningen till att jag stannat hemma så länge var just den att vi inte skulle behöva åka hem, så klockan halv 5 drog jag på mig de vackra avdelningskläderna, vi skrevs in på förlossningsavdelningen,
och framför oss hade vi våra livs 12 längsta timmar.

fortsättning följer…