På bf, onsdagen den 14.10, vaknade jag med de minsta förväntningarna på att något skulle sätta igång hittills. Bara 4% av alla förlossningar sker ju på beräknat datum så jag i princip visste att denna dag skulle komma och gå utan större dramatik. Kände ändå att jag ville fira fullgången graviditet så jag och Tony åkte in till stan på födelsedagslunch. Minns att jag hade lite mer värk i nedre delen av magen och ryggen, och jag kommenterade även det när vi satt och åt, men trots det var det inget jag tänkte på desto mer.

Klockan 15 åkte Tony på kvällsskift, och runt halv 4 väntade jag besök av farmor. Vi satt och stickade och pratade i några timmar och även här konstaterade jag några lite kraftigare värkar, men ändå inga som gjorde att jag skulle börja fundera på att någon förlossning var på g. Fammo och faffa skulle åka till Cypern på lördag så jag minns att jag skämtade om att ”han nog skulle få börja titta ut nu…” för att de inte skulle missa honom för att sen inte träffa honom före jul. Vi tog en kort promenad med Rosa och sen åkte fammo hem.

Runt klockan 18 började det ta ännu ondare i nedre delen av magen, och ryggen var spänd. Värkarna var inte kraftiga, men några gånger fick jag sluta upp med vad än jag höll på med just då och andas genom smärtan.

Klockan 19 startade jag en whatsapp-grupp för Kokkolamammorna, och även syrran, mamma och min yngsta moster där jag ventilerade lite om hur jag mådde och hur jag kände mig. Värkarna kom då med ungefär 10 minuters mellanrum, fortfarande inte kraftiga, men med tydligare mönster och känsla. Tjejerna i gruppen bekräftade att de nog trodde att något var på gång. Jag vågade ännu inte hoppas.

Någon gång mellan 19 och 20 meddelade jag svärmor att det kunde hända att de fick hämta Rosa redan någon gång ikväll. Och så ringde jag och pratade med mamma som tyckte det började vara dags att ringa hem Tony.

Runt 21 tyckte även jag och whatsapptjejerna samma sak, så jag ringde Tony som satt i någon stor bullrig maskin, och andades fram att det nog inte är någon panik men definitivt något på gång och att han får börja söka sig hemåt. Hör hur hans röst går från kvällstrött till uppspelt och nervös, varpå han frågar om det är okej att han kommer när hans paus börjar, vilket var 5 minuter från vårt samtal. Eftersom jag inte känt någon panik, utan snarare fallit under grupptrycket över att ringa hem honom, så sa jag lugnt att det tar den tid det tar och att han skulle köra försiktigt.

Ca 21:20 står jag i köket och pratar med mamma och flämtar genom en lite kraftiga värk, då Tony stormar in med andan i halsen. Han ser först lite förbryllad ut när han ser mig, som om han förväntat sig att jag ska ligga i en hög och skrika av smärta, och frågar sedan ”ska vi som int fara?”. Stackaren hade kört med blinkers på i närmare 100 hela vägen hem, och jag som försökte vara lugn. Förklarade att det nog skulle ta en stund ännu, men att jag inte ville vara ensam med värkarna längre, tog en stund innan han förstod poängen, men sen såg han ju hur värkarna började ta över mig, så där vid 23 ringde vi hans föräldrar som kom och hämtade Rosa. Eftersom jag visste att vi skulle åka in inom det närmsta dygnet kändes det rätt att göra så, istället för att ringa dem mitt i natten. Efter det kunde jag slappna av mycket bättre och vi bänkade oss framför teven, T i soffan och jag på pilatesbollen, för att streckkolla How I Met Your Mother.

Där vid 24 kom värkarna med 5-7 minuters mellanrum, så jag ringde förlossningen och konsulterade med dem. Barnmorskan i andra ändan blev förtjust över min punktliga bebis och sade kvittrande att jag fick stanna hemma så länge jag kunde, och så ringer jag igen eller kommer direkt in sen när det blir för jobbigt.

Vid halv 1 började jag vanka omkring, för jag kände att jag ville få igång lite kraftigare värkar, samtidigt som jag var rädd att de skulle avta. Jag skickade Tony till sängs och efter en stund försökte även jag lägga mig. Tänkte att det kunde vara smart att sova lite ifall vi nu skulle åka in och föda det kommande dygnet.

Jag hade laddat ner en app som klockade mina värkar som jag hade med mig i sängen, och de kom från allt mellan 3,5-5 minuters mellanrum och höll på i lite på 1 minut. Eftersom vi inte gått någon profylaxkurs eller liknande tänkte jag att jag lika bra kunde googla lite psykoprofylaxandning, så där har ni min enda källa till förberedelse inför denna förlossning. Prövade andas igenom värkarna på det sätt som google föreslog, och det hjälpte faktiskt lite, vilket skulle märkas även senare, men vi kommer till det…

Vid ett skede blev intervallerna större igen och jag blev rädd att de skulle avta. Men där vid 3 kom de tillbaka, starkare än förr, och jag som slumrat till mellan värkarna tidigare hade inte en chans att sova längre. Med gråten i halsen väckte jag Tony och sa att ”nu åker vi in”. Tony var uppe på en halv sekund. Jag gick och borstade tänderna och checkade BB-väskan en sista gång, sen åkte vi in.

Väl på förlossningen togs vi emot att världens härligaste barnmorska, troligen samma jag pratat med i telefon. Hon ställde några frågor, läste mitt förlossningsbrev, och sen fick jag och lägga mig i CT-kurvan. Väl på CT-bänken hände samma sak som de tidigare gånger vi varit där under graviditeten, värkarna avtog och jag frågade lite förläget om det händer ofta, varpå barnmorskan med ett pillemariskt leende svarade att ”ja, det här är en magisk bänk!”. Hade ändå en del kraftiga värkar under de 20 minuter jag låg där, så när det var dags för henne att undersöka mig var jag så otroligt nervös. Men med ett leende säger barnmorskan att jag är öppen 3,5cm, men att det ännu nog kommer ta en stund och att jag får välja om jag vill åka hem eller stanna. Var så himla lycklig och lättad! Det skulle bli bebis! Anledningen till att jag stannat hemma så länge var just den att vi inte skulle behöva åka hem, så klockan halv 5 drog jag på mig de vackra avdelningskläderna, vi skrevs in på förlossningsavdelningen,
och framför oss hade vi våra livs 12 längsta timmar.

fortsättning följer…