Epiduralen var min ”livlina”

I bloggvärlden härjar det just nu lite debatter och diskussioner (don’t you just love to hate them?!) just nu om allt mellan bikinihets till smärtstillande medel under förlossningen.
Jag tänkte faktiskt ta och öppna munnen lite om det sistnämnda.

Vill dock poängtera att detta inlägg inte på något sätt är ett argument emot någon del av ”sidorna” utan detta är rakt av bara en historia om min upplevelse av smärtstillande och främst då kanske epiduralbedövningen. Särskilt på Carros blogg har det florerat kommentarer och argument kring om man ska använda sig av smärtstillande under sin förlossning eller ej, och ifall man inte gör det, anser man sig då vara ”duktigare än andra” eller finns det andra anledningar bakom?

Jag hade planerat min förlossning noggrant. Jag hade fått höra att man inte kunde planera den eftersom en förlossning kan gå precis hur som helst, men man kunde skriva ett förlossningsbrev med sina önskemål och eventuella BIG NO-NO’s, och det gjorde även jag. Nu i efterhand har jag fått konstatera att man visst kan kontrollera sin förlossning – till en del, men sen är det precis som de säger, ibland går den helt annorlunda än man tänkt sig.
I mitt förlossningsbrev hade jag önskat mig en svenskspråkig barnmorska, familjerum om det bara var möjligt (vem önskar inte det första gången kan man ju fråga sig?.
Men det viktigaste:
– så naturlig smärtlindring som möjligt i form av sterila kvaddlar (hett, sterilt vatten som injiceras på smärtområdena), akupunktur, massage, värmedyna, bad…
– eventuellt också lustgas och PCB (lokal livmoderbedövning)
– absolut inte epidural (främst av orsakerna att det kunde sakta ner förlossningen genom att krystvärkarna inte känns/avtar och för att barnet kan vara slött vid födseln)

IMG_1662.jpg
trött och utpumpad efter många timmar av sammandragningar, detta var innan det värsta började…


Det hela började ju på bra (ni kan läsa hela förlossningsberättelsen här och här), med ett bad på en och en halvtimme som gjorde att jag slappnade av och jag öppnades till 5cm (och hela slemproppen for). Senare använde jag mig av andning och även lustgas på lägsta nivå (den funkade nog mest som en trygghet för jag andades knappt i den). Sen satte de sterila kvaddlar, vilket var det värsta under hela förlossningen – smärtan när de satte dem var FRUKTANSVÄRD och jag fick ingen hjälp alls av dem! (Minns jag var så arg på mamma som rekommenderat dem, men alla upplevelser är ju olika.)
När vattnet inte gick och inget annat riktigt hände heller så var de tvungen att ta hål på hinnorna och i samband med det bestämde vi att vi skulle sätta en PCB eftersom värkarna fort kunde bli rätt kraftiga efter att hinnorna spräckts. Här började det jobbiga då – PCBn hjälpte nämligen inte ett skvatt. Nu blev det jobbigt, för plötsligt kom sammandragningarna igång riktigt ordentligt, jag hade googlat psykoprofylaxandning samma natt som vi åkte in (hehe, I know..) och klarade mig rätt långt på enbart att andas men efter att några timmar gått och jag fortfarande inte öppnats utan i stället börjat skaka och frysa mellan värkarna, som nu avlöste varandra och aldrig gav mig vila, sa min barnmorska för tredje gången att nu skulle de verkligen behöva sätta en epidural eftersom jag började bli helt slut samtidigt som faktumet att jag spände mig så otroligt mycket gjorde att bäckenet aldrig slappnade av vilket ledde till att inget skulle hända därnere heller. Motvilligt och envist tittade jag upp på Tony mellan tårarna, som fått stränga order om att inte låta mig ta epiduralen fast hur mycket det än trugades och hur ont jag än hade, och frågade honom vad han trodde. ”TA DEN!” fick jag till svar, och anestesiläkaren tillkallades.

De få minutrar innan jag fick epiduralen i ryggen kändes som en evighet, jag skakade som ett asplöv samtidigt som sammandragningarna höll på att riva mig i två bitar då jag aldrig fick vila. Det tog inte ens sjukt då dom satte den, iallafall inte om man jämför med kvaddlarna (hujedamig för dom alltså!). Jag minns hur läkaren talade lågt i mitt öra och bad mig känna efter ifall jag hade någon känsel i benen och ifall jag kunde röra på dem osv. För mig var det var en lyckad epidural.

Det kändes som himlen på jorden, jag minns att jag inte ens kände mig gravid längre där jag låg på sängen. All smärta var borta och jag fick möjlighet att vila. Ett tag somnade jag till och med till och då och då var någon och kollade läget. På 1,5 timmar efter det att EDAn satts så var det dags att börja krysta. ”Jasså?” kunde jag tycka eftersom jag inte på hela den tiden hade känt en endaste liten värk, knappt någon tryck nedåt heller, trots att de kunde sitta och se på min monitor och säga att ”oj, nu har du en ordentligt värk!”.  ”Jaha?” kunde jag bara konstatera med frågande blick.

Hela vägen ut krystade jag utan att ens känna när en krystvärk kom. Det var en underlig känsla, att hitta sig själv och sina muskler där på förlossningssängen. Men epiduralen gjorde verkligen att jag tappade alla mina krystvärkar och/eller känslan av dem. Med andra ord hände precis det jag varit rädd för med epiduralen, förutom det faktum att det inte var hemskt. Jag var alldeles slut av allt kämpande mot sammandragningarna och hela förlossningen som vid det här laget hållit på nästan ett dygn, så epiduralen prisades verkligen då och efteråt, trots att jag fick krysta i blindo.

Utan epiduralen hade jag förlorat kontrollen och fått panik och gett upp. Tony berättade efteråt att jag inte en gång ropade att ”det går inte” eller ”jag vill inte”, och jag är helt säker på att jag inte alls orkat på samma sätt utan epidural. EDAn fick mitt bäcken att slappna av så att Elmer kunde tränga sig neråt i förlossningskanalen. Den tillät mig pusta ut och fick förlossningsförloppet att gå framåt. Jag kan inget annat än vara tacksam över den, för jag vet ju redan att barnmorskorna vi har så har barnet och mamman i full fokus hela tiden. Elmer hade stabil puls och mådde bra hela vägen ut trots att krystskedet tog 1 timme och 20 minuter, och när han väl var ute tjöt han till direkt.

Jag förstår att man är kritiskt inställt till epidural, och jag vet ännu inte i denna dag om jag skulle ta den med nästa barn eller inte, men med min första förlossningen var den underbar! Jag tror också att en eventuell anledning till att allt gick så fort sen och jag tappade kontrollen över mina sammandragningar var för att man tog hål på hinnorna och därmed skyndade på allt en smula, men det är något jag ska forska i och får bära med mig till nästa gång i så fall.

Detta var alltså min upplevelse, jag tycker alla har rätt att välja vad de vill och ingen ska få bestämma över ditt beslut eller försöka påverka det i någon riktning. Det är din förlossning. Sen vet jag också att barnmorskorna är proffs, och har sett både det ena och andra under deras karriärer, och jag tror att det kan löna sig att alltid ha ett öra öppet mot dem så man öppensinnat kan ta emot deras råd när det väl gäller. Med detta önskar jag alla blivande mammor lycka till på era förlossningar! Lyssna på kroppen – you got this!

IMG_1677.jpg
Elmer och pappa efter att Elmer badats och blivit påklädd.

Annonser

17 thoughts on “Epiduralen var min ”livlina”

  1. Tummen upp för epidural! Men när det väl gällde att få ut ungen plågades jag (ändå) så in i det sista.. Inga krystvärkar.. Men utan epiduralen skulle han antagligen bo i mig ennu 😉

    Gilla

    1. Ja, det är med krystvärkar alltså. Alla pratar så varmt om dem, att det känns så bra då man väl får börja krysta. Har ingen aning om vad de pratar om för jag har upplevde aldrig det där behovet att krysta.. 😀

      Gilla

      1. Jag skulle inte säga att det kändes bra när krystvärkarna kom, det var väldigt omtumlande, nästan för kraftigt som att kroppen gjorde något själv som min hjärna inte alls hade någon makt över och det var bara att följa med, och det kändes som att man skulle sk*ta ner sig 🙈 Men i efterhand tycker jag att det är otroligt häftigt hur kroppen fungerar vid en förlossning, om man får kraftiga krystvärkar 🙂

        Gilla

  2. Jag hade också tänkt, inte bestämt, men åtm tänkt att jag skulle föda utan medicinsksmärtlindring. Det har jag tänkt inför varje förlossning. Men när vi kom in till vår första förlossning hade jag inte sovit på 3 dygn, och min förlossning tog 46 timmar, det gick alltså väldigt långsamt. Till sist var jag såklart helt slut och barnmorskan sa att nu tycker hon verkligen att vi ska sätta en epidural. Så jag tog den (håller med om att epiduralen inte var någonting i jämförelse med kvaddlarna som gjorde förbannat ont 😉 och jag somnade genast jag fick lägga mig ner efter ingreppet. Jag fick sen en påfyllning i epiduralen, jag födde i jakobstad, och jag sov i 2 timmar, vilket jag verkligen behövde för att orka till slutet. När jag började känna av mina smdr igen, inte så att de var onda men så att jag visste att det kom en smdr fick jag krystvärkar. Krystvärkar är det häftigaste som finns, man kan verkligen inget annat än krysta med, kroppen är fantastisk! Och bejbin föddes efter 4 min av krystande. Av mina 3 förlossningar är min första den enda då jag verkligen hade krystvärkar, och det är enda förlossningen jag hade epidural (eftersom det mycket sällan ges epidural åt omföderskor). Så min inställning var att jag skulle klara mig så länge det gock utan epidural, men så blev det så att det helt enkelt inte hade gått utan den och jag är glad att jag tog den. Min andra förlossning tänkte jag också klara mig utan, men fick en spinalbedövning som inte hjälpte mycket alls, bara att mina ben dömnade bort. Min tredje förlossning hade jag samma tanke, att klara mig så långt det gick, och jag klarade mig på lustgas nästan ända till slutet men då fick jag en pcb som tog bort lite av toppen av isberget men inte desto mer. Mina förlossningar har gått lååångsamt varje gång så jag har fått syntocinon-dropp för att få mera värkar, och de har alltid tagit hål på hinnorna för att värkarna skulle bli kraftigare, och då har det verkligen varit bra med bedövningar för att klara av smärtan. Men man är så olika. Vissa klarar att föda endast med lustgas, men jag tror att det är stor skillnad hur smärtkänsliga vi är, jag skulle verkligen inte ha klarat av det med bara lustgas pga den höga smärtan, medan någon annan inte känner lika mycket smärta och kan andas igenom en förlossning. Hur man än gör så gör man det som man tror är bäst för en själv, i samråd med barnmorskan som är väldans kunnig! 🙂 detta blev en roman, men jag tycker ju att förlossningar är det absolut intressantaste som finns 😄

    Gilla

    1. Ja, det är ju så otroligt olika! Och det är ju så fantastiskt det där också, hur olika det kan vara. Försökte både andas och ”dyka” genom min smärta, och jag har alltid ansett mig ha hög smärttröskel, men smärtan (och sammandragningarna) tog över TOTALT. 😦 Jag har också fått konstatera det där att barnmorskan vet vad hon gör, säger hon upprepade gånger att det lönar sig att ta EDA (eller någon annan smärtlindring), ja då tar jag den också!

      Gilla

  3. Jag var rätt öppen för allt innan förlossningen men ville förstås försöka klara mig med så lite som möjligt. När sen förlossningen började pang på med två minuters värkar och bara en halv minut emellan över två veckor innan bf så var jag inte alls psykiskt redo för förlossningen. Värkarna bara vällde över mig oavbrutet och då önskade jag ganska snabbt. När de väl skulle sätta den var jag redan 8 cm öppen och tyckte det var onödigt. Valde ist PCB men när de skulle sätta den var det dags att krysta så jag han aldrig visa mitt förlossningsbrev eller få annan smärtlindring än lustgasen. Efteråt var jag förstås nöjd att det blev som det blev men under förlossningen var jag rätt arg på läkaren 😀 däremot känner jag mig inte bättre än andra, förlossningen är tillräckligt tung iaf och jag förstår känslan när man gör nästan vad som helst för att få bli av med smärtan ens för en minut ❤

    Gilla

  4. Oj det sku kunna vara jag som skrivit detta inlägg för det du beskriver påminner SÅ mycket om min förlossning med första barnet. Jag fick också epidural och det gav mig möjlighet att vila en stund, och jag slumrade också till trots att jag 10 minuter innan hade så ont så jag trodde att jag sku dö. Men precis som du skrev så hade jag inte heller nå ordentliga krystvärkar sen men det gick helt ok ändå 🙂

    Andra förlossningen hade jag inte alls samma hemska smärta utan där var det kontrollerbart hela tiden och jag tänkte hela tiden när den där riktigt hemska smärtan ska komma men den kom aldrig! Visst är det bra att fundera lite på förhand med alternativ och sånt men min upplevelse är åtminstone att den andra förlossningen var helt en annan sak och att man måste känna efter under förlossningens gång vad som behövs för att smärtan ska vara hanterbar samtidigt som man ändå vill känna att det händer något och kroppen jobbar. Men fast jag inte tog epidural andra gången kan jag inte säga att jag hade tydliga krystvärkar då heller utan jag körde på när de sa att de kom och det gick bra.

    Gilla

    1. Ja, alltså den där känslan då man fick slumra till mitt under öppningsskedet – HEAVEN! 😀 Jag tror att man som kvinna oftast vet vad man ska göra, även om man inte har krystvärkar. Ibland behövs det bara lite hjälp.

      Häftigt det du skriver med andra förlossningen att du aldrig fick någon topp på smärtan! Måste fråga, har du långt mellan första och andra barnet? Intressant att du inte hade krystvärkar då heller, trots att du inte tog EDA.

      Gilla

  5. Här är en annan som är så nöjd med epidural under förlossningen. Jag hade inte alls planerat eller förberett mig för förlossningen. Hade inget emot smärtlindring och de visste min barnmorska. Så hon bestämde i princip att nu är de dags för epidural och jag va så med noterna. Nu inför nästa förlossning kör jag på samma stil, att jag har inget emot smärtlindring och så ser vi 🙂

    Gilla

  6. Jag var också nöjd med epiduralen under senaste förlossningen. Vårt första barn födde jag helt utan smärtlindring av den enkla orsaken att jag inte hann få någon! Efter den förlossningen var jag absolut säker på att jag ska ha medicinsk smärtlindring nästa gång bara det finns möjlighet till det. Som TUR hann jag få EDA och det var nog himmelriket! När det inte ens finns några sekunders paus mellan sammandragningarna så är nog EDA:n bästa gåvan man kan få just då 🙂 visst, krystvärkarna kändes inte av, men med barnmorskan som hjälp så gick det bra att krysta när hon meddelade när det var dags.

    Gilla

  7. Blir ganska illa till mods av att läsa dehär Sara. För det första har det väl aldrig varit någon debatt kring smärtstillande (länka gärna till de inläggen isf?) och för det andra att du ens nämner mig i inlägget när du uppenbarligen int förstått det jag skrivit och för det tredje denhär meningen ”Carola har jobbiga erfarenheter av smärtstillande utifrån sin förlossning med Lo och har därför nu bestämt att inte använda sig av smärtlindring” stämmer ju inte alls. Det jag har jobbiga erfarenheter av är igångsättning och jag har ALDRIG skrivit att jag INTE ska använda mig av smärtlindring under kommande förlossning. Det jag har skrivit är att jag helst vill undvika epidural och värkstimulerande. Några andra smärtlindringar har jag inte sagt något om. (Och det finns ju en hel del annat)

    Nä alltså om jag får önska så tar du bort länken från dethär inlägget för känner int alls att du förstått mina tankar och varför jag tänker som jag gör. Känns mer som ett hån. Kanske överdriver jag men dethär är en såpass känslig sak för mig så dethär känns int helt ok, spec när du int ens hänvisar till mig med rätt fakta.

    Gilla

    1. Hej Carro! Tog bort det sista jag skrivit, märkte som sagt att jag skrivit smärtlindring i stället för igångsättning av misstag. Men lika bra att ta bort det sista och bara hänvisa till ditt kommentarsfält. Där finns det också många som delat med sig av sina erfarenheter. 🙂

      Gilla

  8. Jag har fött två barn utan annan smärtlindring än lustgas, inte för att jag valt det så utan för att jag aldrig hann få någon. Det var snabba men mycket intensiva förlossningar och min erfarenhet är nog att det där med kontroll är en fantasi som någon hittat på innan de fött barn… När värkarna sitter i ett och du håller på och tror du ska dö av smärta har du nog ingen kontroll what so ever…. Men det är ju min högst subjektiva erfarenhet.. Finns inget rätt och fel på det här området, alla ska välja det som de har bäst av. 😊

    Gilla

    1. Jag tror dock igen att det finns en möjlighet att kontrollera smärtan, eller hur du upplever smärtan, då med t.ex. hjälp av dykmetoden eller psykoprofylaxandning. Har hört och läst om många som klarat det på det sättet, jag var dock inte en av dom som klarade mig på endast det. Det brast för mig totalt då värkarna började avlösa varandra, och plötsligt fanns inte det där kontrollerade känslan av att rida över smärtan, utan bara en smärta som höll på att slita sönder mig. Det är som du säger, finns inget rätt och fel. ALLA är vi olika och ALLA förlossningar är olika. Barnmorskor måste ha världens mest spännande jobb!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s