Att inte älska sitt barn från första stund

Något jag fått jobba en del med efter att Elmer föddes är känslorna jag kände gentemot honom när han var alldeles ny här på jorden.

Tänker utgå ifrån att ni läst om min förlossning eller vet lite om den och hoppar till skedet då han väl var ute. Ny för världen.

När man satte Elmer på mitt bröst för första gången kände jag knappt någonting alls. Jag var alldeles matt och tyckte allting bara kändes tungt, och besvärligt, lättad över att jag inte längre kände smärta, men alldeles tom. I princip låg jag bara där, med Elmer på mig, för trött för att knappt orka flytta honom så att ha skulle orka ligga bekvämare, och väntade på att barnmorskorna och läkarna skulle vara klara med allt. Helst av allt ville jag ge honom till Tony, som var väldigt ivrig att få hålla honom, helst av allt ville jag dricka ur Jaffaflaskan som stod och väntade på handfatet. (När jag väl fick flaskan mot munnen var det inget som kunde släcka min törst, inte vatten, inte Jaffa, ingenting, jag var så törstig men ändå inte.)

Det kändes som om någon satt en grå hinna över mina känslor, som att jag inte klarade av att känna mig varken glad eller ledsen, utan bara fanns där i ett grått töcken, inkapabel till att utstråla någon form av glädje över att vi blivit tre. Det skulle ta flera dagar innan dimman släppte lite, och flera, flera veckor innan jag såg klart, och kärleken fick slå rot och börja gro och växa.

13236021_10153709107398121_1701557375_n.jpg

Jag var så besviken på mig själv. Varför fick jag inte känna glädjeruset som så många berättat och skrivit om. Varför kunde inte jag anknyta till mitt barn? Varför kunde jag inte vara som andra mammor som prisade kärleken till sitt barn från stunden det tog sitt första andetag? Kände mig så usel och värdelös och vågade inte berätta för någon hur jag kände mig, inte ens för min man förrän efter allting hade släppt.

Senare har jag ju förstått att det inte är konstigt alls. Dels är det ju hormonellt, dels är man trött och utpumpad, dels är det ju en enorm omställning. Det är okej att inte känna omedelbar lycka över er nya familjemedlem, ännu viktigare är det att man pratar om det och inte lider i tystnad som jag gjorde. För när folk kunde säga ”är det inte underbart?” och ”var det inte härligt när dom la upp honom på bröstet?” så fick jag bara med svidande hjärta nicka och klämma fram ett medhållande ”mmm-m”, fast jag ju inte hade någon aaaning om den där kärleken och glädjen de pratade om.

Sju månader blir han idag.
Ett paket på sju månader gammal perfektion.
Idag älskar jag Elmer mer än livet själv.

 

Annonser

11 thoughts on “Att inte älska sitt barn från första stund

    1. Hade tänkt utveckla lite, men det lämnade. Så länge vi var i Helsingfors så kretsade ju hela livet kring Abbe och vi förstod inte riktigt våra känslor då. Så jag kan bara relatera till då vi äntligen slapp hem. Då var det som att luften gick ur mig och jag kunde sitta med Abbe i famnen och bara känna sorg. Som tur blir det ju bättre och idag känner jag på ett helt annat vis än jag gjorde de första veckorna när vi slapp hem från sjukhus. Kram

      Gilla

  1. Känner igen mig. Vår dotter är en vecka gammal nu och för varje dag blir det bättre ❤ Men där och då i förlossningssalen kände jag inget speciellt, mer som att "Jaha, skönt att hon e ut..vi ha ju ändå varit beredd att hon sku kom i 9 månader..". Bra att det här poängteras! Och att man kan diskutera det med sin partner är också extra betydelsefullt!

    Gilla

  2. Kännde samma med min dotter(3år nu). Och det tog faktiskt fler veckor innan jag kände den där kärleken. Allt var tungt, bebisen skrek hela tiden då hon var vaken. Amningen kom inte igång(visade sig att jag hade livmoderinflammation som tog upp all energi så mjölken rann aldrig till). Alla var så glada över hennes födsel och gosade med henen, men jag kände ingenting! Några veckor senare var det som om någon slog mig i huvudet och alla känslor öppnades. Den mängden kärlek jag kände var overklig. Med sonen som också är 7 mån nu så kände jag den där rusen genast. Hemskt med det var att han hamnade på barnakuten som 20 minuter gammal..

    Gilla

  3. Fint att du skriver om saken! Tror det är många som känner igen sig ännu en gång. Jag förstod på nåt teoretiskt plan att jag borde tycka om honom men jag kände att all min energi gick till att få amningen och vardagen att fungera. Man var trött och hormonstinn. Jag skämdes också att jag inte kunde älska mitt barn och det var först när jag vågade säga det högt som jag på nåt sätt läkte och fick otroligt starka känslor för honom, sådär så att man kan sitta och se på när han sover och bara gråta för att han är så fin ❤ där när han va 2 månader ungefär kom mina känslor. Vi ska och prata om hur det är att bli förälder på en familjeförberedelsekurs och då har vi valt att ta upp det här ämnet som vi kände var då tabu när vi själva blev föräldrar..

    Gilla

  4. samma här. sitter o med tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg för det var likadant för mig.
    kändes så förbjudet att inte älska honom genast och för att jag hellre ville duscha än umgås med min nyfödda baby… hade sån ångest första 2 månaderna pga detta o borde inte tillåtit besök av släkten utan att jag själv mådde bra.
    nu är det däremot ljuvligt att vara mamma till världens finaste son! ❤

    Gilla

  5. För mej är det tvärtom. Jag har från början haft så stora, starka känslor för min dotter att jag ibland inte vetat vad jag ska ta mej till. Jag är en känslig person annars också, men detta var jag inte beredd på. Det är så stora känslor att det ibland blir för mycket och i början ville jag nästan lägga henne tillbaka i magen för att kunna vara så nära som möjligt och skydda henne. Hon är 5mån nu och den längsta stunden jag har varit ifrån henne var på uppvaket efter förlossningen (snitt) och jag vill inte vara ifrån henne alls.
    Dessa starka känslor får inte heller utrymme idag när mammor ska vara så duktiga och vilja träna, träffa vänner och åka på weekendresor. Jag kommer säkert vilja lämna bort min dotter till barnvakt nån gång, men nu räcker det att min sambo och ibland nära släktingar får sköta så jag kan sova en stund.
    Tycker ändå att det är bra att du vågar säga hur du känner, vi behöver mer historier om ”annorlunda” känslor och mammor. Obs, menar förstås att annorlunda är bra 🙂

    Gilla

  6. Även jag känner igen mig. När dom under slutet av min långa och förlossning och långa krystskede sa till mig ”tänkt, snart är babyn här, snart har du babyn på ditt bröst, fokusera på det” så kunde jag inte relatera till det eller känna nånting. Och när han väl var ute var jag helt tom. Visst var jag lycklig över att han var här och att det var över, men de första dagarna (nätterna) på bb hade jag kraftiga babyblues och kände mig helt förstörd. Babybluesen höll i sig i flera veckor och jag kände en stor sorg över att jag förlorat mitt gamla liv, min kropp…ja allt. Det tog verkligen sin tid innan jag kunde acceptera att det var så stor förändring och att jag var så fast. Men visst, kärleken växte ju starkare för var dag och SOM TUR har jag en kompis som är barnmorska som flera gånger hade förberett mig på detta. ”Kom ihåg att det inte alls är sagt att du känner sig som i en rosa babybubbla den första tiden”. Så viktigt ord att få höra innan man blir mamma för första gången.

    Gilla

  7. Så bra att du tar upp detta som det inte talas så mycket om! Viktigt att betona just det att alla faktiskt inte känner den där himlastormande lyckan från början, och att det är helt OK och inget onormalt. Var själv livrädd att inte kunna knyta an till vår dotter, att inte kunna älska henne. Hade aldrig varit så där väldigr barnkär och det var heller ingen självklarhet att vi skulle ha barn, för någon av oss. Så att sen komma fram till det där beslutet att vi ville försöka bli föräldrar var jättestort för oss och vi blev superlyckliga när jag sen äntligen, efter många om och men, blev gravid. Sen mot slutet av graviditeten blev jag mer och mer nervös för den lilla människan vi snart skulle ha hos oss. När andra gravida, bl a i min mammagrupp på FB, lääängtade efter att få träffa sina bebisar var jag mest bara skräckslagen nästan över tanken på att snart ha en bebis att ta hand om – jag som inte visste ett dugg om barn annat än vad jag läst på innan! När jag efter snittet fick upp henne på bröstet kände jag mig mest bortkommen – hjälp, vad ska jag göra nu? Sen var jag på uppvaket några timmar och när jag kom till rummet och fick träffa vår dotter igen var det så mycket nytt så man nästan blev yr. Men för mig kom känslorna ändå rätt snabbt, hade inte räknat med att känna så mycket för henne som jag gjorde! Kunde ligga och titta på henne när hon sov i sin lilla säng på BB den första natten och bara överväldigas av hur perfekt hon var. 💖 Jag som inte trott att jag skulle känna något!

    Gilla

  8. Känner också igen mig fast för mig var det inte lika tydligt att jag kände så förrän i efterhand. Jag tyckte hon var det sötaste som fanns och jag kunde nog inte riktigt fatta att det var på riktigt. Hon skrek mycket den första tiden och jag var helt slut. För mig tog det nästan tre månader innan jag verkligen kände ren och tydlig kärlek till henne och det var som att jag gick runt och var nykär..nu när hon snart är 8 månader går känslorna knappt beskriva. Hon är verkligen det bästa som finns!

    Gilla

  9. Pingback: Inför Galan 2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s