Now we know!

I förrgår satt jag vid datorn och gjorde långa listor på namn samtidigt som du sparkade på där inne. Var så nyfiken så jag trodde jag skulle spricka medan jag satt där och strök över namn efter namn. Det är så svårt med namn, särskilt när man ännu inte visste vad du var för en…
magen

Morgonen därpå gick tiden så mycket långsammare än vanligt. Hittade på allt möjligt mer eller mindre onödigt att göra gör att få tiden att gå. Lunkade ut med Rosa, och bestämde mig sedan för att ha henne att posera litegrann.
whichwillitbe
Åkte iväg till sjukhuset och var där ovanligt tidigt (för att vara jag). Där fanns blivande mammor i alla former och storlekar och man kände sig som hemma bland alla magar! Det slog mig sen att jag inte hunnit tänka tanken på att något skulle kunna vara på tok med lill*n, ultran är  ju trots allt först och främst en hälsocheck för att se att babyn mår bra därinne och växer som den ska, och inte för att ta reda på könet. Hann precis nämna det för Tony innan dörren öppnades och det var vår tur…

Det visade sig att min tvåsekunders-oro varit helt i onödan. Allt såg jättebra ut! Barnmorskan hade ingenting att anmärka på och bebisen växte precis som den skulle. Benen var en vecka efter i tillväxtfasen, lårbensmåttet att döma, om man jämförde med huvudet och bålen, men det var tydligen helt normalt och Tony var inte förvånad alls utan skämtade istället om att det varit konstigt om det varit på något annat sätt eftersom han själv har kortare ben än överkropp och stort huvud.

Vildingen gjorde det inte helt enkelt för barnmorskan att mäta de viktigaste sakerna i början då h*n snurrade på som en tok och visade oss alla akrobatkonster h*n bara kunde. Vid något skede såg h*n ut som om h*n höll på att gå av på mitten. Barnmorskan konstaterade att det var en extra livlig en och tillade sådär halvt på skämt att ADHD inte är något som kan diagnostiseras på ultraljud utan att det är något som kommer senare isåfall.

our little one
Sen kom orden både jag och T väntat på ”har ni funderat på hur ni vill göra med könet, vill ni veta?”. Pirriga som två barn på första dagen i simskolan nickade vi båda och konstaterade att det vill vi nog hemskt gärna. Och några sekunder senare satt vi båda och log med mungiporna upp till öronen. Det var så självklart i samma sekund hon sa det! Känslan var så häftig!

Efter ultran och båda två med ett flin som inte kan ha sett riktigt normalt ut då ansiktet halvt stelnat i samma leende gick vi och lunchade och ringde våra närmaste och berättade nyheten. Sen fick vi till H&M och handlade några väl valda klädesplagg, för första gången med en medveten tanke bakom.

Känns så häftigt att ha en tydligare identitet på den lilla. För har det varit hon/han/den, men nu vet vi med största sannolikhet vad som gömmer sig därinne. Nu längtar man dock ännu mer efter att få se VEM det är!
Kommer bebisen ha Tonys starkt blå ögon och långa täta ögonfransar, eller blågröna som mig, kommer h*n ha massor med svart, rufsigt hår direkt från födseln som mig, eller knappt något alls som T, får h*n mina stora kinder och vems blir munnen och näsan?

Snart vet vi. Ibland känns det inte som tillräckligt snart! Åh vad jag längtar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s