Och så har ju lilla grisen gått och blivit opererad också, steriliserad för att vara mer exakt. Snabbt och smidigt gick det hos bästa veterinären Pentti Tapio i Kelviå, men de 10 dagar som följt har varit något av en pärs!

Hemkommen och fortfarande i sömnmedlets fluffiga värld, även om ögonen är öppna på bilden.

Nallen vaktar under uppvaknandet.

Dagarna efter operationen var det knepigt det här med att gå ut och uträtta behoven, det drog och spände i såret och det var svårt att sitta såpass länge att hon kunde uträtta sina behov ordentligt.
Korta promenader var ledordet, sen sov hon resten av tiden, därav behövde hon ingen tratt så länge vi var i samma rum, vi fick hålla stenkoll helt enkelt. Hon totalhatade tratten och blev helt apatisk när vi satt den på henne till natten.

När man har sjukt och tycker lite synd om sig själv så kan man vila på golvet med mamma och lillebror i magen en stund…

Nattetid fick tratten såklart vara på, Rosa är en riktig katt i hundkropp – allt ska tvättas grundligt, minsta lilla smuts och det elimineras direkt med hjälp av universalverktyget tungan.

De senaste dagarna har vi dock sett en stor förändring både på energinivån och i själva hunden. Hon är mysigare, även mot såna hon inte känner, mjukare till sättet, vill helst ligga nära, nära, och blir sprudlande glad när hon träffar känt folk. Hunden jag älskar är såklart kvar, bara att ännu bättre. Tror att detta var det bästa vi kunde göra föra henne, även om mitt hjärta har spruckit många gånger under ändlösa nätter av vakande då hon haft ont och behövt värkmedicin, vatten och extra mycket närhet och kärlek.

Typiskt exempel här med, den senaste tiden ligger hon så nära magen hon bara kan, och får.

Idag rök stygnen, såret har läkt fint utan att osåras överhuvudtaget, men vi behåller tratten någon dag ännu eftersom jag tror hon kommer go bananas så fort hon får chansen att tvätta rent där på den bara magen. Vi har klarat 10 dagar av kärlekskrank, sjuk, ynklig hund, perfekt övning inför bebis!