V.7

Haha, här tyckte jag att det hade börjat ”synas” redan, men det var nog bara kilona som jag förlorat i magsjukan jag haft några dagar innan jag fick veta att jag var gravid som återvände. V. 18

Hade nyss börjat på golfbanan igen och jag minns att syrran kunde säga att kunder frågade henne om jag var gravid eftersom de inte vågade fråga rakt ut.
Visst fanns det ju de som gjorde det också, men tja, här skulle jag fortfarande komma undan med ett ”nää, jag har bara ätit lite för många bullar”. Minns att jag tyckte att jag var såååå stor!

V. 31
Fyllig hela vägen. Svullnaderna har börjat smyga sig på och här har lillen ännu inte fattat att svänga sig, så magen ser mycket större ut än vad som finns där inne. Kommentarer om ”en riktig pojkmage” går inte att undkomma. Får nog nästan hålla med dom.

Idag V. 36 (35+3)
Lillkillen har ÄNTLIGEN fattat att svänga sig! Rättare sagt, han svängde sig förra veckans tisdag mitt under rådgivningsbesöket! På läkarkontrollen senare fick vi det bekräftat, han ligger väldigt ruckbar, ibland vid höftbenet, ibland mot blygdbenet, men neråt! Allt såg bra ut, förra veckan uppskattades han väga 2340 gram, vilket ju är helt enligt veckorna. Kanske han brås på sin mor trots allt, jag var runt 3,4kg när jag kom ut och räknar man 200g i veckan så borde han vara något ditåt om han kommer ut inom utsatt tid.

Magen har också sjunkit, vilket syns, och jag tycker nästan inte jag ser någon skillnad på denna och föregående bild. Gör ni? SF-måttet på rådgivningen var +2cm från förra kollen, och allt är som det ska, förutom mitt hemoglobin då, som igen smugit sig under 110-strecket. Mer järntillskott med andra ord.

Nu börjar jag/vi vara riktigt otåliga. Att han äntligen bestämt att svänga sig är ju skönt, men nu har vi fått ställa om oss igen – inget kejsarsnitt utan en ”vanligt” förlossning, allt kan ju förstås hända, men att han skulle vända tillbaka på tvären igen är högst osannolikt! Sparkarna har övergått till bökande rörelser, en fot här, ett knä där osv. Ibland får han dock till en fullträff under revbenen och det kan ta så sjukt att man rycker till. Jag hör inte till dom som tycker att detta ”bökande” är särskilt mysigt. Visst, det är häftigt att kunna känna hans lilla fot så tydligt mot handen, men i övrigt tycker jag det är obehagligt med de konstanta rörelserna som gör att magen ser ut som ”hela havet stormar”. Han får komma ut och böka med sina små fötter i stället tycker jag! Mycket mysigare så!