(bild: ”gravid och baby”-appen)
… och här är vi nu. Vecka 37. 26 dagar känns så hiiiimla mycket!
Denna bild är så otroligt beskrivande!
(bild: http://www.someecards.com)
Lilleman börjar bli rejält stark nu. Eftersom det börjar bli rätt trångt för honom kan han inte precis sätta av några rejäla sparkar längre, (förutom ibland, rakt upp i revbenen) däremot stretchar han så hela magen deformeras. Det är häftigt att känna hans lilla fot genom magen, till och med så jag inbillar mig kunna känna tårna ibland. Ska jag vara helt ärlig tycker jag fortsättningsvis inte något vidare om dessa rörelser, jag tycker det är obehagligt då magen trycks ut och det känns som att någon skulle gräva omkring inuti mig. Men snart, snart är han ute!
Här hemma börjar vi ha allt klart, det enda jag inte inskaffat ännu är bröstpump och flaskor. Jag vill absolut amma, men min plan är också den att kunna skifta med Tony ibland så vi båda får sova på nätterna, tror dock att man kommer vara vaken oberoende om man själv sköter matande eller om det är T som gör det. Angående amningen så tror jag att jag kommer vara en sån som kommer ha lite svårt med att amma offentligt. Tycker inte det är några konstigheter alls med att andra gör det, det är ju världens naturligaste sak, men att själv langa fram bröstet mitt i ett café kommer nog vara något jag får jobba på tror jag. Har köpt två stora, mjuka tygbitar i trikå som jag kommer göra ponchos av, lätta att ha med och dra på sig när det blir dags för matpaus.
Andra tankar som dykt upp den senaste tiden är säkert helt normala tankar men sånt som ändå gräver i huvudet, kommer man klara av sin nya titel? ”Mamma”. Jag har fått smaka på ordet. Ibland känns det helt självklart och ibland så fruktansvärt avlägset och skrämmande. Jag var ju just själv ett barn, fortfarande känner jag mig som ett barn. Jag menar, jag har inte på långa vägar fått klart för mig vad jag vill göra med mitt liv, jag har ingen egentlig utbildning, jag spelar gameboy och tv-spel och ser fortfarande på japanska barnprogram när andan faller på, sängen är allt som oftast obäddad och jag är alldeles värdelös på att ta hand om viktiga papper! Listan fortsätter… Jag gissar att detta är tankar de flesta blivande och nyblivna mammor får dras med – är jag redo? – så jag är nog inte ensam. Men ni förstår hur jag tänker, eller hur?
Sara Rasmus 
Känner så igen mig i dedär tankarna om att vara redo! När barnen har varit 0-3 år tycker jag att det har varit tufft att vara mamma, de behöver hjälp med precis allt, ansvaret man har känns betungande och läskigt tidvis. Dessutom är jag en sån som behöver ganska mycket space och tid att reflektera över saker, vilket inte är helt enkelt att hitta tid för med bebis. Och även om man får tid över är det svårt att hitta ro ändå, man är verkligen i en bubbla och har angst över alla ”fel” man tror man gör. Tack o lov är ju bebisar ganska söta (oftast) vilket brukar lätta på angsten. 🙂
Jag kan lova att bebisen inte kommer att reagera nämnvärt på obäddade sängar eller att dina viktiga papper är på vift, däremot kommer han att tycka att du är världens coolaste mamma som orkar titta på barnprogram tillsammans och gilla det lika mycket som han 🙂
Stor Kram!
// emmpemm
GillaGilla
Tack Emma! ❤ Du har ju egentligen helt rätt, och du vet ju att på den där punkten gällande egen space är du och jag rätt så lika.
Tror jag kommer få jobba en del på det. Men det känns skönt att veta att man inte är ensam trots att man är i sin egen bubbla en stor del av tiden. 🙂
Kram!
GillaGilla