Första oktober och vecka 39 har officiellt börjat. Vi säger såklart samma sak som tidigare veckor – han skulle nog få börja komma ut nu. Några stora förändringar har väl inte riktigt skett heller, enligt andra tycks magen ha sjunkit, jag vet inte vad jag ska tro. I övrigt har jag såklart känt mig extra tung och klumpig, stiger inte upp lika många gånger om nätterna, konstigt nog, utan sover faktiskt riktigt bra. Myrkrypningarna har försvunnit och svullnaderna har till och med avtagit lite, förutom om man stått mycket. Huden går bananas igen på grund av alla hormoner, tur då man har bra produkter iallafall, och håret blir väldigt snabbt fett.  Här är en bild på mig från i förrgår, dagen före vecka 39, så den får duga. Vad tycker ni? Har den sjunkit?

Har en mamma låda proppfull med kläder som jag köpt på loppis, jag började så tidigt med att köpa barnkläder att jag nu insett att jag kanske gått lite överstyr. Därför spenderades gårdagen i soffan med att rensa bort över en 1/3 av allt jag har, för att sedan ordnas i storleksordning och eventuellt gallra bort lite mer. Mamma var här i måndags och när hon såg byrån med babykläder utbrast hon att hon nog aldrig vetat en bebis som haft så många kläder innan han ens är född. ”Men det är ju sån du är, du går all-in.” Tror nog inte det beror på det denna gång utan jag gissar att det är fler som känner igen sig därute. Man blir lite crazy med första barnet…

Sen har jag sytt en del också, sydde en egen dooky till vagnen häromdagen, kan visa i ett annat inlägg, nu är jag inne på en babyfilt, lite fler dregglisar, en mössa till BB och så syr jag kanter på tvättlappar och spytrasor. Rosa är med överallt numera, går mig hack i häl, vilket inte är likt henne på något sätt.

Hon har gått från självständig till famnhund på bara några dagar. Nära magen ska hon vara, i soffan och i sängen, och har hon inte möjlighet till det så håller hon sig nära på annat sätt.

Det är så häftigt att vi är inne i oktober. Oktober känns så symboliskt, minns hur jag tänkte när vi ännu bodde hos svärföräldrarna under husrenoveringen, att oktober var sååå långt borta. Och visst känns februari långt borta nu när man tänker tillbaka, vi har renoverat, flyttat, jobbat, firat diverse bröllop och högtider och haft en usel sommar emellan, och nu är det oktober. Eftersom vi har beräknad födelse 14.10 är det näst intill osannolikt att han kommer ut i november, vilket känns skönt att förlita sig på, men visst, nog kan det kännas länge och tungt för det. Vi håller tummarna att han brås på mig och mina syskon, som alla kom ut några dagar för tidigt.