Om sanningen ska fram

Ni som följt bloggen har nog säkert inte missat att vi har en hund, och vissa kanske till och med tycker att det blir lite väl mycket bilder på henne ibland.
Personligen tycker jag att hon tar upp för stor del av vardagen för att inte synas i bloggen, så tyvärr får ni dras med dessa bilder.

Jag har alltid varit djurtokig. Mamma har många gånger sagt att skulle ingen stoppat mig hade jag nog haft mitt eget zoo hemma som liten, fullt av bortsprungna, övergivna eller upphittade djur som enligt mig behövde kärlek och tak över huvudet. Måste säga att det nog är samma sak ännu idag, jag har aldrig varit någon realist när det kommer till djur, två av de tre katter vi har hemma hos mamma och pappa just nu har jag släpat hem, och fler har dom varit. Nu har jag däremot en man som stoppar mig, men jag kan ibland fundera hur han lyckats hålla mig från att skaffa iallafall EN lekkamrat till Rosa så pass länge.

12067796_10153258982583121_1048255936_n
Nu var det ju redan på gång det här med att skaffa en till hund, tanken var ju att avla på Rosa, men på grund av chockerande sneda höfter blev det inget tal om avel utan i stället sterilisering på hårbollen. Men en vacker dag kommer det nog en till shiba till detta hem. Speciellare ras får man leta efter…
12087492_10153258982643121_829956873_n
12092226_10153258982478121_704202721_n 12092412_10153258982538121_314963442_n 12119217_10153258982698121_1049411591_o12071268_10153258982618121_1595743361_n

En sak jag gått och varit lite nojig över sen jag blev gravid är faktiskt något så sjukt (enligt många) som det att kommer jag kunna älska babyn lika mycket som jag älskar Rosa? Vissa kanske läser detta nu, rynkar på näsan och tänker ”men det är ju bara en hund, har hon fel i huvu?”, men faktum är att jag aldrig varit en ”barnmänniska”, jag har alltid tyckt mer om djur än om barn, jag skulle kunna kasta mig framför en bil för Rosa, hon har alltid varit som mitt barn, och det finns egentligen ingenting jag inte skulle göra för henne.

Känner någon igen sig eller har jag problem?

Med tiden har jag ju insett att jag kommer älska det här barnet precis lika mycket som jag älskar Rosa, men detta är nu en tanke jag kände att jag måste dela med mig av. Kanske är det fler djurgalningar därute som kände samma sak innan de fick sitt första barn? Hur var det för er?

Passar på att slänga in följdfrågor som:
– Hur gjorde ni när ni introducerade babyn för hunden?
– Hur reagerade hunden?
– Hur hittar man balansen mellan baby/hund?

Annonser

5 reaktioner till “Om sanningen ska fram

  1. Alltså jag hadd ju typ precis likadant innan vi fick Oliver, Pendi var som min lilla bebis! Hon sov med mig, och kom o gosade under täcket på morgonen. Jag tänkte att jag nog kommer ge henne lika mycket tid fastän vi har bebis men tyvärr har det nog inte blivit så. Hon har nog snällt fått inta andraplatsen. Emellanåt kan jag tillomed känna att hon nästan är i vägen då hon tållar i benen när man går med bebisen. De finns nog ingen kärlek som är större än den jag har för mitt barn o så är det nog bara (åtm. för mig). Jag skulle absolut inte vilja ge bort Pendi men int är hon nr.1 mera.

    Vi introducerade Oliver så att jag först gav en trasa åt henne som vi hade haft med på bb, och efter ett par minuter så fick hon träffa honom då han låg på soffan. Hon brukar emellanåt vilja ”lek-nafsa” i oss men vi sa åt henne direkt hon ville göra så mot Oliver, o sen dess har hon inte ens försökt. Hon tar inte hans leksaker fast de ligger på golver heller ens o de trodde jag verkligen att vi sku ha problem med. Hon går emellanåt o tittar på honom men sen går hon iväg, det är typ det! Hon är inte heller avundsjuk när nån av oss gosar med honom men om det kommer besök så är det nog hon som ska ha uppmärksamheten (men gör absolut int nåt åt babysen ändå)!

    Ok hela långa storyn här men ja.. Heheh.. 😀

    Gilla

  2. Zamba har nog oxo blivit nr 2, tyvärr. Då barnen var mindre orkade jag inte ta mig nån tid riktigt för henne o hon var nog snudd på deprimerad, blev lixom en del av inredningen som aldrig gjorde nåt väsen av sig. Var vi ut o gå med vagnen tyckte jag att hon var enormt irriterande och allmänt i vägen. Övervägde t.o.m att ge bort henne. Till sist fick jag nog och började reservera tid för en egen kvällspromenad bara hon o jag, helst varje kväll. Försökte knyta an till henne igen så gott jag kunde. Idag mår hon betydligt bättre, gör väsen av sig och tar plats, vilket oxo kan vara irriterande, men sunt!

    Med barnen har det aldrig varit några problem, hon kan morra till om hon är trött och de bökar på henne för mycket, men då är det ju barnen som behöver lära sig att låta henne vara ifred. Nu när de är äldre märker man att hon betyder mycket för dem oxo och det blir en gemensam syssla att pyssla om henne o öva trix o sånt.

    Så jaa, dåligt samvete dras man väl med och mera tid skulle jag vilja ha för doggen. Älskar henne som ett barn men på ett annat sätt nu ändå. Men aldrig vill jag vara utan hund!

    Gilla

    1. Tack för det svaret! Minns ju relationen du har/hade till Zamba och hon har varit med genom så många faser! Jag är livrädd över att jag ska ändras så mycket som mamma att Rosa inte får den stimulans (och kärlek) hon behöver. Det är så arma lätt att säga det nu, men kommer verkligen göra allt för att allt ska få en fin balans. Även om det enligt många lär vara rätt svårt.. 😦

      Gilla

  3. Jag var mycket orolig över hur vår wachtelhubd skulle reagera. Han är en bortskämd valp full av energi!

    Vi övade innan med bekantas babysar vilket va super, det krävdes nämligen 5-6 babybesök före han började lugna ner sig. Första babymötet tänkte jag att det inte kommer att lyckas men hundar lär ju sig bra.

    Då vi kom hem med babyn var hunden alldeles hispig, han hade ju inte sett mig heller på ett par dagar. Vi vågade inte släppa honom så nära babyn den kvällen men redan dag två var han ok med en ny flockmedlem!

    Nu en månad senare e de helt lugnt! Jag tror vårt bästa drag var att låta hunden vara med hela tiden! Han fick komma och titta då vi böt blöja och då jag låg och ammade i sängen fick han också vara kvar (japp hunden sover i sängen)

    Jag får lite dåligt samvete att hunden inte får lika mycket uppmärksamhet mer men försöker ta mig tid att gosa med honom också då babyn sover på dagarna. Jag och min man har också från början varit noga med att båda sköter baby och hund, har alltför ofta sett där pappa har hund och mamma har baby. En hundpromenad utan vagn kändes som lämplig egentid de första dagarna!

    Långt svar, e så då man sku kunna prata på om hunden hur länge som helst 🙂

    Gilla

  4. Mina hundar är fortfarande lika älskade som före vi fick vår son! De låg vid sidan i sängen vid amning och kom med på promenader. Sonen har lärt sig att hundarna också behöver få finnas med och allt fungerar super! Tror det hela handlar om hur man själv bestämmer sig för att ha det.

    Gilla

Lämna ett svar till Emmpemm Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s