De senaste kvällarna har E’s skrik gått som klockan. Jag har förträngt alla tankar på kolik och för Tony har jag inte ens fått nämna det ordet, men konstaterade ikväll att för mycket pekar emot det att han inte skulle fått sig en släng av det.

Ikväll har vi nästan gråtit ikapp, jag och E. Som klockan vaknade han vid 8 och började gråta, och efter det har det bara fortsatt.

Till slut gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan. Jag skickade ett meddelande till en vän och bad henne be att magknipet skulle försvinna. Sagt och gjort, och när nästa gråtvåg kom satt även jag och bad mellan mina tårar.

Då hände det fina. E tystnade.

Nu har T skickat mig i säng och jag tänker ge sömnen en chans. Inte lätt när man är så upp i varv av allt.

Godnatt ni! I morgon firas farsdag för första gången i detta hem.❤