Ensamheten

Min moster var på besök idag med hennes ettåring och vi diskuterade en hel del mellan himmel och jord, men främst ändå bollade vi kanske tankar kring den första babytiden…

Jag har ju inget att jämföra med och just nu är jag ju mitt inne i den mest intensiva perioden, så ibland kan det verkligen kännas som att det aldrig kommer ha något slut; vakandet om nätterna, pumpandet, sömnskulden, att ständigt lukta antingen svett, bajs, mjölk eller andra mindre trevliga substanser, att aldrig få avsluta något man påbörjat, att känna sig misslyckad och dålig över: att barnet gråter, över att man inte hunnit städa, tvätta kläder, diska, betala räkningarna i tid, över att hunden inte får tillräckligt med stimulans, över att man inte hunnit pussa på mannen en endaste gång ännu denna vecka, över att mannen är tvungen att dras med någon som är just sömnberövad, gnällig, osminkad, smutsig och går omkring med första bästa plagg som ligger framme, över att det första man vill göra då mannen kommer hem är att dumpa babyn i famnen på honom för att bara kasta sig i soffan, men istället är tvungen att ta igen allt man inte hunnit göra under dagen då han varit på jobbet,
över att man själv gråter för att allt ovan till slut blir så otroligt påfrestande. 

12278187_10153346029713121_1735023700_n

Jag vet att jag inte är ensam om detta, och ibland kan jag finna en gnutta tröst i det. Men om nätterna, när det är kolmörkt både inomhus och utomhus, alla tv-program förutom skräckdokumentärer har slutat gå på teve, när du är så trött att du kunde somna stående, och huvudet guppar när du sitter där och matar ditt hungriga barn, då är du ensam. Du kan inte väcka mannen för att få tröst och beklaga dig över att babyn vaknat med 45 minuters mellanrum och att du knappt sovit en blund, för han ska till jobbet och där måste man vara fokuserad, och det är ju inte samma sak för dig – trots att det nog kan räknas som heltidsjobb att ta hand om ett spädbarn – för du kan ju ändå vara hemma om dagen och ”vila upp dig” när du får chansen (och alla småbarnsmammor vet att ibland kommer inte den chansen). Bara tanken på detta gör dig plötsligt till den ensammaste i världen, där mitt i natten.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Jag söker inte sympatier, för detta är något 99% av alla småbarnsföräldrar (mammor som pappor) får och har fått gå igenom. Jag behöver väl bara skriva av mig, och samtidigt kanske trösta alla andra nattvandrande mammor därute, att vi inte är ensamma, men att det är okej att känna som man gör. För det är tungt, det är så fruktansvärt, förbannat tungt, och ibland tror man att det aldrig kommer ta slut, att resten av ens liv kommer se ut exakt såhär, jag har ju inget att jämföra med, men jag har ju mig själv som exempel, det har ett slut. Men jag vet också att när du är mitt inne i stunden, och du tror du inte ska orka längre, då är detta ingen tröst alls, snarare tvärtom. Det kan jag själv skriva under på.

Jag tror det allra viktigaste och värdefullaste man kan få som hemmamamma är bekräftelse från sin partner. Ett ”tack”, eller ”du är så stark och duktig” eller ”hur har du orkat idag?”, och att inte haka upp sig på det som är ogjort hemma utan i stället tacka för det lilla som eventuellt blivit gjort, det lever man som hemmamamma otroligt länge på.
Det gör att man vill kämpa lite till, det får en att känna sig älskad, värdefull, och att man duger, för jag tror ni vet vad jag menar när jag säger att man känner sig lite som den där urvridna disktrasan som ligger där i tvättfatet och stinker. 

Så här är till alla hemmamammor (och hemmapappor) – you might feel lonely, but you will never walk alone!

Annonser

14 reaktioner till “Ensamheten

  1. stay strong ❤ hur gör ni med pappaledigheten? har pappan varit ledig och tyckte ni i efterhand att det var bra tidpunkt? vi har ju som funderat att han ska vara ledig de första 3v då vi kmr från bb men tänkte att kanske det skulle vara bättre att vänta 1-3 månader, att han "behövs" mer då?

    Gilla

    1. Tack! Rekommenderar verkligen att han är hemma första veckorna! Det är som en förlängd BB-tid att vara två fen första tiden. Det är mycket nytt och jag skulle nog inte sparat på det tills längre fram. 💛

      Gilla

  2. Hejaheja, det blir bättre. Vi kämpade en del första månaderna men redan nu (A är 5,5 månader) så tycker jag att det går betydligt bättre. Ta en dag i taget och släpp alla krav. Huset står kvar fast det inte är tiptop och du kommer att ha tid för dig själv igen, fast det ibland känns som om detta kommer vara för evigt. Längtar lite i smyg tills A blir äldre, för vardagen blir lättare när barnen blir äldre. Visst kommer det tuffa stunder med 4-åringen, men det är på ett helt annat sätt.

    Snart börjar också solen skina och ljuset brukar ge mycket kraft och ork så nu väntar vi bara på det 🙂

    Gilla

  3. Ja, det är otroligt tungt den första tiden. Jag hade likadana känslor! Men det blir lättare! 🙂

    Till Hanna ovanför vill jag säga att jag själv hade önskat att mannen skulle ha varit ledig de tre första veckorna. Han skulle verkligen ha behövts då. Allt är så nytt och man är antagligen ganska trött.

    Gilla

  4. Jag känner igen mig i din situation när jag går tillbaka i tiden ett och ett halvt respektive fyra år. Det där med trötthet och kaos är så bekant. Nu går båda barnen på dagis och vi föräldrar arbetar igen. Jag har efter båda barnen fått pröva också på att vara den arbetande föräldern när min man stannat hemma och skött barnen. Både medan jag själv varit hemma och när jag jobbat har vi upplevt olika tuffa perioder av trötthet och sömnbrist. Och jag upplever att det nästan varit lättare att vara trött på jobbet än hemma, för på jobbet distraheras jag av annat medan känslan av trötthet är så påtaglig hemma, särskilt om man inte får någon chans att vila. Inget av våra barn har nämligen varit särskilt mycket för det där med vila och sömn dagtid. När vi delat på nattvakandet lite har hela familjen orkat bättre och så har den av oss som varit hemma inte varit på katastrofens rand hela tiden. Alla mina sympatier till dig i spädbarnskaoset och hoppas att ni får sova mer snart!

    Gilla

    1. Låter bekant det du skriver om dålig dagssömn, här har vi dålig dygnetruntsömn 😄. Har många gånger gråtit åt mannen och sagt att jag gärna jobbat istället för honom. Nu har vi kommit överens om att jag ska göra det i 4 veckor januari-februari! Ska bli skönt!

      Gilla

  5. Ett otroligt viktigt inlägg Sara! För precis sådär är det. Vår pojke är sju månader nu så vi är liksom på andra sidan, men jg fick många flashbacks av att läsa. I efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men man gör ju ändå det på något vis. Jag blir dessutom extra stressad om det är ostädat och jag känner mig ful så att bara låta allt vara gör det ännu värre för mig. Kämpa på och kom ihåg att det lättar, och viktigast av allt, glöm inte bort dig själv.

    Gilla

  6. Oj va jag får flashbacks från när storasyster var liten. Vi hade oxå kolik men mest jobbiga kvällar och ingen sömn på dagen annat än om hon somnade vid bröstet. Så som du sa, huset var kaos och man orkade ingenting! Skulle jag då ha kunnat uttrycka i ord hur situationen kändes så var det exakt som du skrev! Men som du oxå kommit till själv så det blir bättre och du kommer att orka göra annat än sova om du får tid över. Så kämpa på! Det blir bättre! Nu har lillebror kommit till oss för 2 mån sedan. Och han har ingen kolik, ngn enstaka dag med magknip har vi haft men jösses vilken skillnad! Och så underbart att ännu tydligare få uppleva hans första leenden och skratt och väg mot en social varelse!😊 Ta vara på de korta stunderna du kan vila. Allt annat klarar sig. Ha det bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s