Elmer har varit lite gnälliga igår och idag, troligen på grund av att han somnat vid halv 11 och vaknat redan vid 4, för att sedan somna och vakna 5, 6 och sen tydligen sovit färdigt… suck. Det är så himla tungt att vakna sådär tätt inpå! Man hinner aldrig riktigt fånga sömnen…

Idag, när Hanna var här var han mestadels trött, men så plötsligt kommer stunden man väntat på, han har äntligen somnat i vagnen, och det ser ut såhär…

Stunder när man nästan glömmer att man har ett barn. När man till och med börjar längta efter den där lilla typen som sover så gott därute. Stunder då man får tanka energi, känna sig lite som personen man var innan man var täckt av dregel, bajs, och mjölkersättning. Dessa stunder vore ju ingenting utan Elmer. För då skulle de inte uppskattas på samma sätt utan de skulle vara just självklarheter, inget annat.