Det här kanske är en dum fråga, men jag har ofta tänkt, de dagar då Elmer är extra krävande, och då han sovit minimalt på dagen och därav behöver massor, om inte ständig, uppmärksamhet. De dagar då jag inte räcker till, inte hur jag än försöker! Jag kan ge honom ALL min odelade uppmärksamhet, jag kastar honom i luften, jag pratar, busar, stimulerar, vänder tillbaka honom på rygg då han är trött, de gånger han inte fattar att göra det själv, men vad och hur jag än gör så är det bara gnäll, gnäll, gnäll.

Vid något skede stänger jag bara av, jag kan bli alldeles stirrig, känner hur någon galenhet inom mig börjar gro och växa allt eftersom gnället från min lilla gnällspik ökar i decibel.

När jag har gett ALLT. Det finns inget mer att ge. INGENTING jag gör tycks räcka till eller vara bra nog för lillparveln, då undrar man ju i sitt stilla sinne – gör jag för mycket?!
Nu menar jag inte på det sättet att jag skulle överstimulera honom. Men ger jag så mycket av mig själv utan att få något tillbaka att jag snart bryter sönder mig själv i processen? Vad sjutton ska man göra?!

Nu har ju denna dag inte varit en av de värsta, men jag ville ta upp det, för jag kan tänka mig att flera känner samma sak vid dagens slut. Otillräcklighet. Uppgivenhet. Utmattning. Samtidigt som tankar om att man skulle ha kunnat göra det bättre, och dåligt samvete kryper sig på – när allt är tyst.

Lider nog väldigt ofta av ”Usel-mamma-med-inbillningar” syndromet i såfall.