Jag ligger i ett sånt där mellanskede just nu där jag känner att jag gärna skulle bidra med någon form av arbete till detta hushåll. Älskade Tony har sagt att jag ska stanna hemma så länge jag vill och att han tycker det är den absolut bästa lösningen, men saken är den att jag blir stressad av att inte få göra någonting alls. Dessutom är det ju så med mitt jobb att jag
a.) JAG ÄLSKAR DET!
b.) Ser det mer som något jag får göra för att komma bort några timmar om dagen än ett jobb. Fast det ju är ett jobb.

Men det känns plötsligt så stort, det här med att stiga ut ur hemmets trygga vrå. Det bästa är ju det att jag ännu är mammaledig och ämnar vara det fram till augusti då vårdledigheten börjar och jag får jobbar mer om jag vill och kan. Men när det kommer till mammaledigheten får jag ju ändå jobba söndagar, och det är här jag nu funderar om jag skulle börja hålla mina tillfällen igen. Det skulle vara så roligt, samtidigt som det känns så stort och läskigt att börja på igen efter att inte ha jobbat på över ett halvår. Vågar jag? Vad blir responsen? Det där enorma självförtroendet som en gång fanns där känns som bortblåst med det att jag fick en helt ny roll i livet.

Om det finns något jag njuter av numera är att få skämma bort mig själv, ens stå framför spegeln längre än den tid det tar att borsta tänderna är ren och sann lyx. Förr tog jag ju detta för givet, vilket gjorde att jag inte till fullo förstod vilken lyxig stund jag fick ge bort åt de kvinnor som kom på mina tillfällen. Många av dem, om inte de flesta, är mammor. De gav av sin värdefulla tid, fixade barnvakt eller lämnade den andra föräldern hemma, och valde att komma för att låta just mig skämma bort dem, och jag fick göra mitt allra bästa för att lyckas med det. Så långt förstod jag. Men nu förstår jag vad det är jag gör, på ett helt annat plan. Detta gör mitt jobb så mycket mer värdefullt.

”På mina klasser ska du aldrig, aldrig, aldrig känna något köptvång. Du ska kunna luta dig tillbaka och bara njuta. Det är din stund.”
Detta brukar jag vara noga med att få fram. Trots det tror jag folk har svårt att förstå det. Så klart, i grund och botten är det ju mitt jobb och det jag lever på, men då igen är det jag som valt det, därav vet jag att det är annorlunda gentemot ett jobb bakom t.ex. en affärsdisk, men det ger ju mig så mycket mer. Jag får se kvinnor i alla åldrar njuta och känna sig fina. Jag får ge dem en stund av guld en helt vanlig dag.

Nu blir jag ju alldeles till mig igen, jag behövde ju skriva om det här för att fatta! Ja, jag ska nog börja jobba igen, på söndagar. Men jag behöver nog lite hjälp. Min tanke är den att jag ska försöka klämma in 2-3 tillfällen varje söndag. Jag rör mig mellan Karleby och Vasa. Vill någon hjälpa mig komma igång igen och öva upp mitt självförtroende som provkaniner så mejla mig på sarajohannarasmus@gmail.com.
Det skulle ju vara så roligt att träffa er!