Varför sårar vi de vi älskar mest?

Har funderat mycket på det här med gräl och gnabb och hur lätt hänt det är att det brusar upp mellan personen som står en allra närmast. Särskilt nu efter att Elmer kommit så tycks det ha varit så enkelt att slänga ur sig grodor som inte är något vidare genomtänkta – helt onödiga saker som förstoras upp och blir till fula ord och spydiga kommentarer. Det är så trist, samtidigt som det nog är fullkomligt normalt att detta sker. På något sätt är det så enkelt att såra den man lever med, mycket enklare än att såra de som inte alls står en nära. Men varför ska det behöva vara så?
De allra flesta av oss behandlar ju personerna runt sig med respekt och vänlighet, ser till att man inte trampar dem på tårna eller säger något opassligt. Men när det kommer till ens partner är det plötsligt så lätt att slänga ur sig saker som sårar, utan att tänka efter allt för mycket.

Vad beror detta på? Är det enbart för det att man blivit så bekväm med varandra och så ärliga med varandra och borde man inte i så fall ta det på ett bra sätt, det att man kan gräla?

Men var går gränsen då? Går den någonstans vid det man säger eller gör, eller är det upp till var och en människa att sätta sina egna gränser, så att gränsen går när det man gjort plötsligt inte längre är så enkelt att förlåta? Jag tycker själv det är så himla viktigt att behandlar sin partner med ömhet och respekt, men jag lyckas långt i från aldrig.

Hur gör man riktigt för att bli varandras klippor i stället för verbalt klippa till varandra när det blir tungt?

SAM_3210 (3).JPG
Foto: Nadia Boussir

Annonser

8 thoughts on “Varför sårar vi de vi älskar mest?

  1. Vilket bra inlägg! Jag tänkte på exakt dethär för någon dag sen. Att man säger elaka saker, som man aldrig skulle säga åt någon som inte betyder lika mycket i ens liv, åt den som betyder mest för en. Det är konstigt. Jag vet själv att jag säger så mycket onödigt och klagar på onödiga saker här hemma, och visst kan jag säga att det till viss del beror på att jag är hemna hela dagarna med 3 barn under 4 år som tär på mina nerver, men jag vet också att jag såklart sa dumma saker redan innan vi fick barn. Det är viktigt att tänka ofta på dethär, för när man tänker på det kan man välja att helt enkelt inte säga vissa saker som man har tänkt säga, och varje dum kommentar man lämnar bort är ju hemåt 🙂

    Gilla

    1. Så är det! Det är ju egentligen både bra och dåligt att vi kan lätta på våra hjärtan så mycket. Men man borde kanske tänka efter lite innan man pratar vissa gånger. 🙂

      Gilla

  2. Jaa samma här.. 😦 man borde ju stötta varandra o prata ut ifall man stör sig på något. Finns det kanske ingen årk att göra det, nu då man har annat att tänka och fokusera på? Är man kanske som nybliven förstabarnsmamma på helspänn så man stör sig på allt som int blir som man tänkt sig, eller på sånt som inte görs som man själv vill? Allt är ju nytt. Inte så enkelt som då man var på två o hade all tid i världen för varandra.

    Gilla

    1. Vilket fint formulerat och viktigt inlägg! Det här behöver vi nog alla fundera på tror jag.

      Jag brukar tänka att min sambo är min klippa just för jag får säga dumma saker åt honom ibland. Det rättfärdigar ju förstås inte att jag tar ut frustrationer på honom som han egentligen inte är skyldig till, men jag kan ändå på något vis tycka att det är en fin sak vi kan göra för varandra – att ge varandra rum att vara arga och onödiga på om det behövs 🙂 någonstans ska ju också de negativa känslorna ut!

      Gilla

      1. Tack Jenny! Jo, så är det. Det gäller nog inte bara bland småbarnsföräldrar utan är nog ett allmänt ”problem”. På ett sätt är det ju fint att man har en sån bästa vän i sin partner att man kan säga vad som helst, men man måste vara duktig med ”förlåt” då också. 🙂

        Gilla

  3. Bra skrivet, och hög igenkänningsfaktor! Jag har också reagerat på att jag och min man bråkar mycket mer nu sen vi fick barn, och det tycker jag är väldigt trist. Det har säkert mycket att göra med tröttheten, då blir det så lätt att mab häver ur sig sånt som sårar, och man blir också mer sårbar, känslig och mottaglig för kritik då. Omställningen det innebär att få barn kan säkert göra sitt till också, från att ha varit vana att kunna komma och gå som man vill och göra vad man vill har man nu en ny liten människa att ta hänsyn till och ta hand om och det kräver en hel del. Att man inte har så mycket tid för varandra på tumanhand kan göra båda två extra griniga. Det är nog enklare att säga sårande saker åt den som står en närmast för att man innerst inne vet, eller i alla fall kan hoppas, att han/hon förlåter en i slutändan och förstår en. Men man får ju inte gå över gränsen heller… Svårt det där!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s