För nästan två månader sedan, när vi hade besök av Hanna och hennes fina Noah som då var 6,5 månader gammal kunde jag tycka att Noah var alldeles fantastisk som klarade av att underhålla sig själv och inte gnällde en gång under hela tiden vi var här. Vid den tiden var Elmer så jobbig att jag trodde att jag skulle bli gråhårig i förtid. Tiden som Hanna hade med Noah kände så långt borta för oss, om vi nån gång ens skulle få uppleva den.

På fredag blir Elmer 6 månader gammal, han drar sig fram, fort går det, utforskar och är väldigt medveten om sin omgivning och får jag gissa så tar det nog inte mycket länge förrän han börjar krypa eller dra sig upp stående. Men främst av allt – han är så mycket nöjdare! Spolar vi tillbaka en månad, ja, till och med bara några veckor, och jämför så är det som om vi fått en helt ny unge!

Visst är det rätt ofta jobbigt nu med, men jag blir inte gråhårig av att jag inte har en aning om vad han vill, eller över att jag inte kan hålla honom nöjd, för nu är han så mycket mer tydlig med vad han behöver. Trodde helt ärligt aldrig att den dagen skulle komma.