Och så fick vi bara inse att vi har en ganska stor pojke nuförtiden. Han hade nästan somnat när jag kom hem från träningarna, och när jag så bytte av Tony så slog lillchefen upp sina små blå och log sitt mjukaste, mest triumferande leende. Inte skulle han sova inte. Jag pratade inte med honom alls utan la honom vänligt och bestämt att ligga ner igen och slänger mig på vår säng bredvid för att vänta. Det tog inte längre förrän jag plötsligt ser några små fingrar ta tag i spjälsängsskyddet för att sedan skymta ett ögonpar med något spjuveraktigt i blicken. Här han ni honom nu alltså, det jag hann fånga av honom. Nu sover han dock äntligen och det är hög tid att jag gör det med!
…. och ja, i morgon sänker vi ner honom till golvnivå!