När saker och ting sakta men säkert går mot det bättre vad beträffar vår lilla linlugg smyger de där tankarna om ett till barn sakta men säkert sig på.

Innan Elmer, bara något år innan faktiskt, så skulle jag inte ha några barn alls. Dels ville jag bara inte, trodde jag. Dels visste jag inte hur jag skulle klara av att ta beslutet om att nu försöker vi få barn. Jag var dessutom så naiv då att jag trodde att barn får man i en handvändning, vi fick vänta lite på 8 månader innan vi ens fick börja vänta på honom, men vissa väntar bra mycket längre än så, vissa slutar aldrig vänta.

Nu har vi ju fått ett barn, så jag kan bara anta att jag borde kunna bära på ett till. Men nu när jag i varje cell av min kropp vet det enorma ansvar (och vilken uppsjö av andra spännande känslor) som kommer nära man får barn så tycker jag beslutet att ”välja” ett till barn är ännu svårare. Varför vill vi ha barn? Är det så att vi helt enkelt älskar känslan av att se små, underbara minikopior av oss växa upp och ärva vårt utseende och våra personlighetsdrag – på gott och ont. Är det kanske vårt eget minne av barnatiden, eller känslan av att som liten höra till en familj, en syskonskara, eller är det för att vi helt enkelt oförklarligt älskar barn, som vi skaffar barn. Är det en blandning av allt?

Jag vet inte hur det är med er. Men för mig så kom den där känslan till mig bara, mognade och växte fram. När jag såg på min man, och desto mer jag älskade honom, var det bara en känsla i mig, en känsla som tog upp hela mig, som visste att honom vill jag ha barn med, han ska vara pappa till mina barn, han och ingen annan.

Det var en känsla som inte träffade fel på en endaste punkt.

När jag tänker på att ge ett syskon åt Elmer fylls jag utav en obeskrivlig värme. En som nästan går att ta på. Om vi bara kan hade vi gärna haft två barn väldigt tätt. Just för att jag vet vilken enorm glädje de skulle ha av varandra under sin uppväxt. Tänker man sådär rent själviskt så rotar sig mycket av det som hindrar oss i det faktum att jag hatade att vara gravid. (Eller hata är väl ganska stark, men jag vantrivdes verkligen.) Men det är ju faktiskt bara 9 månader.

Jag ser ingen större glädje (och rädsla) än den i att få se ett barn, ens eget barn,
växa upp och bli till den individ man format den till.
Dessa sköra, starka små människor kommer bli till det vi lär dem bli.
Förvalta det med varsamhet och största försiktighet,
och se det som den största äran du någonsin kommer bli tilldelad i detta liv.