Många är de gånger jag fått höra att man ska ta till vara på småbarnstiden. Att den är alltför kort och värdefull, att man fort glömmer det jobbiga som varit och att man kommer längta tillbaka till tiden då de var små personligheter, oförändrade av världen, och mamma och pappa var deras enda superhjältar.

Jag har alltid sett framåt, bortom kullen, ett, två, tre år framåt, till tiden då han pratar, bygger med smålego, hoppar, busar och kommunicerar.

Jag förstod inte. Nu gör jag det.

För sanningen är ju den att han redan gör allt det där. Han har gjort det hela sitt liv. Men på sitt eget sätt, där han är just nu. Även när det enda han kunnat göra har varit att gråta så har han ju kommunicerat med oss.

Det känns som om jag missat så mycket av ditt liv redan, bara för att jag längtat framåt. Det är först nu när tiden sakta men ändå i rinnande fart kryper framåt som jag inser att den här tiden vi har nu aldrig kommer igen.
Du kommer aldrig mer vara så liten som du är just nu. 

Du fascinerar mig varje dag. Hur någon så liten redan kan så mycket. Jag förundras över din orädsla, över hur du berör människorna du möter på din väg, över ditt mod och din stora, stora nyfikenhet.
Varje dag lär du dig något nytt
och varje dag för dig är alldeles, alldeles ny och står där vidöppen och väntar på dig.
Det vet du.

Vi kommer nog aldrig riktigt lära oss det här med tiden. Det är väl lite så vi fungerar. Men kanske vi kunde lära oss att ta bättre till vara på den?

Liten blir stor. Och en dag kommer du troligen också börja längta framåt, i stället för att ta var dag som den kommer. Det är lite sorgligt, för livet är ju så otroligt kort.
Ändå hoppas jag att du alltid kommer få behålla din nyfikenhet,
att du alltid kommer se var dag som ett stort äventyr,
och att jag och din pappa alltid får vara din superhjälte.