När vi sakta kryper mot elvamåndersstrecket börjar jag märka allt fler tydliga personlighetsdrag hos Elmer. Han är en känslig liten grabb, inte så att han skulle vara blyg eller så, och inte på det sättet att han gråter åt mycket, men känslig är han definitivt. Ett litet paket fullpackad med humor, värme och nya, busiga upptåg. Han älskar att busa i vår säng, slänger sig huvudlöst ner på det stora täcket. Sätter sig upp, skrattar, slänger sig ner igen. Nu har han börjat göra detsamma, men utan täcke under sig – plösligt kommer han bara flygande!

Men när den här typen inte får som han vill, om det så är att hålla i en kulspetspenna, eller tugga på en bit papper, då kastar han sig på golvet som om det hängde på liv och död. Och när det inte är fullt lika allvarligt så kan han till och med skrattgråta. Älsklingen. Det kan ju inte vara lätt att bära omkring på känslor man inte vet vad man ska göra med.

När nappen inte finns nära till hands, och när Nallen inte duger, då njuter jag av att få fara hans nästa alternativ. Det är väl lite så med oss mammor.

Låt mig alltid besitta tålamodet att se dig trotsen och gnället till trots, att behandla dig kärleksfullt trots att du gjort dig förtjänt av motsatsen. För du förtjänar alltid kärlek. Oavsett vad någon annan försöker tuta i dig. Älskade barn, du förtjänar allt på denna jord och lite mer därtill.