Måste säga att jag tycker det ska bli lite spännande det här med att jobba. Särskilt nu den första tiden då Tony är pappaledig, och våra roller blir ombytta.

Det ska bli så intressant att se andra sidan av myntet. Jag har ibland kommit på mig själv med att avundas honom som får åka till jobbet och får saker och ting gjorda om dagarna, medan jag sprungit omkring här hemma med en snart-ettåring som går bananas både på huset och ibland även på mina nerver. Har alltid ändå haft dåligt samvete över att hemmet inte varit städat, eftersom Elmer ju ändå sover tupplur på dagen. Och fast Tony har sagt att jag måste släppa dom tankarna, så är det inte alltid så lätt när hemmet ser ut som stryk.

Jag frågade min man igår vad han har för tankar om att vara hemma. Och kolugn, som min man kan vara ibland, svarade han med en axelryckning att ”jag tycker det ska bli kul, längtar tills jobbet är över för den här gången!”

Dom fixar det, såklart, det är väl jag som lider mest av omställningen. Tony är den inbitna favoriten här hemma. Kanske det svider lite mer just på grund av den vetskapen, känslan av att man kanske inte är så saknad när man är på jobbet…
Och jag VET! Min utväxt är HEMSK!