Mensveckan är igång som ni som hänger med i svängarna säkert inte missat, har länge funderat på ett mensigt inlägg och bra var det ju att jag väntade, för nu känns det ju som helt rätt timing att skriva om min egen relation till blodbadet vi kvinnor upplever varje månad, om vi har tur.

Saken är den att mensen aldrig riktigt varit någon självklarhet för mig.

Jag hade fått en bok av mamma – Mensboken, hette den, som jag på kvällarna, när jag försäkrat mig om att ingen skulle komma in tog fram ur min ”hemliga låda” i mitt rum och läste under täcket. Den var väldigt informativ och jag läste att i vissa länder så måste kvinnan sitta i ett hörn under hela sin menstruation för att hon ansågs vara oren. Jag förstod inte varför, men en sak var säker, jag ville verkligen inte ha mens!

Den kom sommaren då jag fyllde 12 år, oväntad och helt ärligt, ganska oönskad. Plötsligt var den bara där i trosorna på mig. Jag kände mig så äcklig minns jag, som att jag plötsligt hade en hemlighet och jag kände mig avskärmad från resten av syskonskaran. Under dagen försökte jag skydda mina byxor från den med massor av papper i trosorna, det var obekvämt och jag var ständigt rädd för att det skulle blöda igenom! Eftersom mamma inte hade några bindor hemma just då och jag var livrädd att någon skulle se sprang jag iväg till Aspegrens Trädgård där min mamma på den tiden hade sin egen lilla jordplätt, där hon spenderade största delen av sommarkvällarna. Illröd i ansiktet pep jag fram att ”jag har fått mens”, och jag minns hur konstigt och pinsamt(?) det kändes när mamma slog armarna om mig och utbrast ”grattis!”.
Vadå grattis? Till vad? Var jag en kvinna nu då? Jag ville ju inte vara kvinna ännu, jag ville ju spela fotboll med pojkarna på Rådmansgärdet om kvällarna, springa omkring i shorts utan att behöva tänka den irriterande bindan jag hade i trosorna.  Jag hade inte så många flickkompisar då utan umgicks mest med pojkarna, och plötsligt kände jag mig så annorlunda dem.

Lyckan och lättnaden var enorm när skolan började igen och jag och min då bästa flickkompis i förtroende delade varandras nya hemlighet – vi hade båda fått mens den sommaren! Vi var bland de första i klassen och ingen pratade om den!

Nu när jag i efterhand tänker på den önskar jag att vi hade blivit mer informerade, både pojkar och flickor, jag önskar att den hade avdramatiserats, talats om mer än vi gjorde på den tiden. Gjorts så normal och tråkig att det var en självklarhet, inte något ”tabubelagt”. Jag önskar att mammor hade blivit mer informerade om hur de skulle prata om det med sina döttrar, jag önskar att papporna hade fått vara med på ett hörn, jag pratade aldrig med min pappa om mens, och inte om det inte var absolut panik så vågade jag be honom köpa mensskydd när han skulle till affären, utan jag bad mamma säga det till honom i stället. 

Ännu idag säger jag hellre ”viko” eller skämtar bort namnet, i stället för att säga ”mens”. Det har bara blivit så, även om det nog känns helt naturligt att prata om med såväl svärmor, syster, mamma, som flickkompisar. Det har bara fastnat och blivit så..

Under min tid med ätstörningar försvann mensen helt, och jag kunde inte bry mig mindre när folk sa åt mig att det kunde påverka mina chanser att få barn senare i livet. Jag skulle ju inte ha några barn, så mig kunde det kvitta. 

När vi sen inför Elmer började försöka så minns jag frustrationen, och rädslan, när jag knallade mig fram med min futtiga mens endast 4 gånger under året som Elmer blev till. Skulle jag kunna bli gravid över huvudtaget? Än idag förstår jag inte hur vi lyckades pricka rätt då, och mina förhoppningar är inte allt för stora på att det kommer gå fort att bli gravida igen. Min mens är ännu oregelbunden, det har den alltid varit sen jag slutade med p-ring, (som jag för övrigt höll på med i 8 år och inte rekommenderar åt någon) så veckorna innan ungefärlig väntad mens så håller jag tummarna lite extra hårt över att den inte alls ska komma – likaså gör jag den här månaden…

förhoppningarna är stora…. Jag i veckan 18 med Elmer.