Om morgnarna, när jag ska iväg till jobbet måste jag säga att jag är lite lättad över att Elmer ännu sover, så att jag slipper säga hejdå åt honom. Det är svårt att skiljas från honom, särskilt när jag hör hur han börjar gråta när dörren stängs efter mig, och mitt samvete får sig en rejäl smäll, även om jag vet att det är helt okej.

Han trivs med Tony, som sig bör, dyrkar marken hans pappa står på, samma gäller alla männen i hans liv – farfar och morfar är det bästa som finns och när t.ex. mormor, moster och morfar kommer på besök samtidigt går han i princip rakt igenom de två förstnämnda för att ta sig till morfar.

När jag kommer hem får jag oftast ett litet leende av Elmer, men det går fort över till något jag nästan skulle kunna kalla skuldbeläggning. Det är som att han beskyller mig för att ha varit borta med att gnälla åt mig! Jag antar att det också är ett sätt för honom att visa att han älskar mig. 😀