Du kom till oss klockan 16:20 torsdagen den 15.10 för ett år sedan. Jag minns att jag det var något bekant över dig, trots att du inte alls först såg ut som jag tänkt mig att den lilla varelse som bott i min mage de senaste 9 månaderna skulle se ut – du var lätt blålila till färgen, och såg ut som om att du gått några rundor i en boxingring, alldeles svullen i ansiktet – så var det självklart att du såg ut precis som du gjorde. Du var vår, från första stund, från ditt första ursinniga skrik – ett skrik som inte kan beskrivas på något annat sätt än som ett ljud som kommer från någon som bara vill leva, och som med varenda andetag bestämt sig för att trotsa döden.

Jag kunde aldrig tro de som påstod att de inte kunde komma ihåg ett liv förrän deras barn kommit till världen. Det var ju bara ett barn, ett barn som säkerligen skulle ta upp mycket av vår tid, men ett barn som säkerligen lätt skulle anpassa sig till det liv som vi två föregångare levde. Så fel jag hade! Från allra första början blev du det mest centrala i vår värld, vi försattes omedelbart i en, först något motvillig omloppsbana runt dig, vår lilla planet, men efter en stund snurrade vi runt dig, som om vi aldrig hade gjort något annat i hela vårt liv.

Du älskade son, vår största skatt. Du fyller varje dag med ett sådant liv, en sådan mening, att mitt liv aldrig känts så helt och fulländat som det gör just nu.
Den kärlek vi känner till dig är så stor, och så stark, att den går att ta på.
Vi kan inte föreställa oss ett liv utan dig, hur mycket vi än skulle försöka.

Grattis på ettårsdagen Elmer.