Det gick bra ändå

Började fundera lite idag, när jag tänkte tillbaka på tiden före Elmer, då Rosa var den som fick min odelade uppmärksamhet.
Jag ska vara ärlig. Jag var livrädd att det inte skulle funka.

Rosa är en speciell hund, väldigt reserverad med en stark integritet, och hon har inte haft allt för lätt att anpassa sig till barn, förutom till Tonys brorsöner.
Alla berättade för mig att det skulle gå så fint, att hon skulle acceptera honom som en i flocken, förutom då kanske min mamma, som var otroligt överbeskyddande och rädd och förberedde mig på det värsta – att vi skulle hamna att göra oss av med Rosa.
Varje gång hon ens yttrade orden sa jag bestämt ifrån, oavsett vad som hände skulle det gå, det fanns helt enkelt inga andra alternativ, funkar det inte, ja, då jobbar man för att det ska funka.

Rosa var, till en början, lite osäker på sin nya roll i flocken, man märkte på henne att hon kände sig otrygg och osäker på den nya lilla varelse som plötsligt invaderade sängen, och golvet, först genom att åla sig fram, för att sen krypa, och nu gå. Men precis som man hade berättat för mig, så har hon anpassat sig på ett sätt jag inte kunde föreställa mig.

Hon gör inget stort väsen av att hon tycker om Elmer, men det syns ändå. Ibland känns det som att hon försöker dölja det, men när vi varit borta och Rosa varit hemma så är Elmer det första hon ser. Hon går ett varv runt honom, snuddar lätt med nosen vid hans ansikte, för att sedan hälsa på oss andra med en aningen större entusiasm. De leker tillsammans, på sitt eget lilla sätt, och ibland stryker hon sig emot honom när han rör henne vid svansroten, för att uppmuntra till mer kel och skrapande. Det förstår ju inte han ännu, och det är honom vi får hålla koll på, eftersom hans små händer vill utforska allt på Rosas mjuka kropp. Nosen och ögonen är en favorit, och det gillar hon inte alls. Vi är tydliga med att han inte får störa henne när hon sover, men ibland för han ändå för sig att stalka henne, men då lyfter vi bara bort honom, så att Rosa förstår att hon har rätt till sitt egna utrymme. Detta har dock lugnat ner sig allt mer, och vi är helt klart över på den bättre sidan.

Jag håller ständigt en vaksam blick på dem när de båda är på golvet tillsammans, men jag känner aldrig någon oro över att hon ska göra något mot honom, och inom mig känner jag så starkt, att dessa två ännu kommer bli riktigt goda vänner.

Annonser

One thought on “Det gick bra ändå

  1. Det var lite samma sak för oss innan dottern kom, undrade nog både en och två gånger hur vår hund skulle ta det. Han har alltid varit ganska speciell, både envis och dominant, och hade han varit yngre är det inte alls säkert att det gått. Svärmor var mest bekymrad, tror jag, varnade oss för att hunden inte skulle acceptera babyn, men min man stod på sig och sa att det kommer att gå, och han fick rätt. Det har gått över förväntan faktiskt, till en början var han lite reserverad och gillade inte alls när hon skrek, och visst är han fortfarande lite försiktig när hon kommer i närheten, men det har aldrig varit några problem och numera är nog dottern en i familjen också i hans ögon. Han har lugnat ner sig betydligt de senaste åren, mot hur han var som yngre, och han börjar vara så pass gammal nu också att det också bidragit till att det gått så bra. Försöker lära dottern att han ska vara ifred när han äter och sover, och det bästa var när hon en kväll nyligen sa vad jag uppfattade som ”sov gott” åt honom när hon var på väg i säng! 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s