Ytterligare en vecka har gått, en vecka som gått både extremt snabbt och extremt långsamt. Jag ser knappt min son längre, känns det som, jag kommer hem sent, och så är det sovdags efter två timmar. Igår såg jag honom inte mer än fem minuter för att jag irrade omkring och sökte en festklädsel till dagens personalfest på Pavis. Så.himla.själviskt.

Tony är och har varit alldeles fantastisk, både med Elmer och mig. Tålmodig, för det mesta, och när jag kommer hem får jag inga klagomål utan bara en kram och tystnad, som för att visa att han lyssnar ifall det är något jag vill berätta om dagen.

I skrivande stund sitter jag och dricker morgonte, jag ska starta iväg mot Jakobstad om fem minuter, för att sedan spendera hela dagen och kvällen där, och inte komma hem förrän i morgon. Egentligen vill jag bara stanna hemma och mysa med min familj, men just nu är det extremt intensivt på jobbet inför öppningen, och jag vet att det är mödan värt. Men ändå har jag dåligt samvete.

För exakt ett år sedan tog jag denna bild, Elmer var en vecka gammal och jag satt och tänkte att jag skulle vara hemma med honom i minst två år.

För övrigt trivs jag massor på jobbet, ingen tvekan om den saken, och nästa vecka ser jag fram emot att berätta om häftiga saker som sker i samband med öppningen!