Det var ungefär den här tiden på året för 6 år sedan. Jag hade jobbat hela dagen i Chydenia Center och det hade regnat utan att jag vetat om det. När jag startat på morgonen var det plusgrader, men inte när jag åkte från jobbet, vilket innebar att ett tunt täcke svart is låg på vägen mellan Karleby och Jakobstad. Bilen jag körde hade vinterdäck, men det jag inte visste var att handbromsen låg på en aning, trots att jag nog lossat på den helt, det var en gammal bil.

Bara några hundra meter efter att jag startade kände jag hur bilen slant lite på vägen, och jag saktade in lite. Min telefon hade slocknat på jobbet så jag kunde inte ringa någon, så det fanns inte mycket att göra än att köra hem, i mitt stilla sinne tänkte jag, naiv som jag var att det nog blev bättre när jag kom ut på riksåttan. Så fel jag skulle ha.

Jag hade kört några kilometer utanför Karleby, då jag kände hur bilen började segla på vägen. Jag hade precis kommit ner för en hög backe, det var efter arbetstid och trafiken hade varit rätt tät, just då hade jag trots det varken bilar framför mig, bakom mig, eller i den mötande trafiken. Sekunden därefter kände jag hur däcken totalt släppte greppet om vägen, och jag seglade över till motsatt körfil, för att sedan glida tillbaka igen, och sen tillbaka till andra körfilen. Jag fick panik. Utan att tänka desto mer tryckte jag in både kopplingen och bromsen och vred på ratten för att försöka styra in på rätt fil igen. Bilen krängde runt, snurrade 360 grader och sen ytterligare 180 grader. Världen var alldeles svart. Allt jag tänkte på var ”inte diket, inte diket”. Det var nämligen djupa diken på båda sidorna och med hastigheten jag hade kunde det sluta lite hursomhelst om jag åkte i diket.
Baklänges störtade bilen in på en liten skogsväg på den högra sidan av vägen, djupa diken på båda sidan. Bilen stannade tvärt med bakhjulen bara någon decimeter från dikesrenen.

Två minuter efter bilen stannat vid vägkanten var vägen fullt trafikerad igen, från båda hållen susade det bilar förbi mig. Ingen stannade, trots att både bromsspåren och bilens läge borde ha skvallrat om att allt inte stod rätt till.

Jag minns att jag sätt där och bara stirrade. Efter en stund började jag skaka lätt, men jag kunde inte gråta. Jag visste att jag inte hade en telefon som fungerade. Jag var inte säker på om någon skulle starta, och jag var för rädd för att stiga ur bilen och vinka på hjälp, kanske trodde jag att någon annan bil skulle råka ut för samma sak som jag och köra rakt på mig. Av samma tanke fick jag också bråttom bort. När jag körde bort konstaterade jag att bara någon decimeter och bilen hade åkt ner i diket. Den smala väg jag hade hamnat på var inte mycket bredare än kanske 8-10 meter. Det var så exakt på håret, allt som hände.

Jag körde hem, med en hastighet på 50km i timmen, med ett krampaktigt tag kring ratten och hjärtat i halsgropen varje gång bilen så lite som slant på vägen. När jag kom hem var ingen hemma. Huset var tomt och mörkt. Min bror kom hem när jag satt mig i soffan inlindad i en filt i väntan på att telefonen skulle vakna. Jag tror att jag lånade hans telefon för att ringa Tony. Vi var inte tillsammans då, men han var den första jag kände att jag behövde ringa. När jag hörde hans röst kom tårarna, det var en sån otrolig lättnad att höra hans lugna röst.

Jag tänker många gånger på den kvällen, kanske lite mer nu när jag börjat köra den där samma sträckan åtminstone 4 gånger i veckan. Jag är inte rädd för att något ska hända. Det ligger inte i mina händer. Jag vet att jag hade änglavakt den dagen, och det är inget jag tar för givet. Och trots det som hänt känner jag mig ändå trygg på vägen.