Alltså. det är så galet! I två veckor var illamåendet, så när som på trötthetsillamåendet någon kväll, helt borta. Precis som det brukar vara smög det bort där efter vecka 12, och jag var så lycklig över att jag äntligen trodde jag var över på den bättre sidan. Men nu har det återvänt, och jag bara – why!? Vad är det för vits?
Morgonillamåendet får mig att spy galla i vasken innan Elmers gröt är på bordet, innan jag ens hunnit börja fundera på vad jag vill äta. Och på kvällarna och efter att jag tagit tupplurer om dagen har det hänt att jag fått springa till toaletten för att spy. Så onödigt! Särskilt som jag hann börja tro att det var över. Tydligen inte. Någon som haft samma grej? Att illamåendet försvunnit för att sedan ta revansch några veckor senare?
Sara Rasmus 
Jag led under hela graviditeten av illamående. Som värst var den såklart i början. Tillbringade tiden i sängen och framför wc byttan.. Blev bättre efter ca v.12.. Men kunde fortfarande plötsligt på morgonen spy upp hela frukosten.. Satt egentligen i ända tills C föddes. Var bättre å sämre dagar men kan inte direkt säga att illamående försvann helt.. Men de e ju olika för alla. Hoppas du får må bättre! 🙂
GillaGilla
Nämen äsch att det kom tillbaka! Håller tummarna att andra rundan av illamående blir kortvarig! Jag har själv, i mitt konstanta illamående, funderat på detta med graviditetsillamående de senaste dagarna. Vad är liksom idén? Jag vet ju att det är en reaktion på den snabba hormonförändringen i kroppen men för det mesta brukar ju kroppen vara smart och bete sig/reagera på ett visst sätt av nån orsak. Detta är dock bara så otroligt onödigt! Man borde ju få samla så mycket ork och energi som möjligt innan bebisen anländer och inte känna sig helt slut och urvriden redan innan första halvan har passerat. Har alltså inte kommit fram till nåt vettigt, är slutsatsen av monologen. Haha.
Kämpa på och hoppas det vänder mot det bättre snart igen!
GillaGilla