Mår du bra där inne, lilla vän? Du som gett mig som många fjärilar i magen redan, och som skänker oss glädje varje dag, trots att vi inte ens vet vem du är.

Med Elmer fanns det inga tankar om ett misslyckande, om en graviditet som skulle sluta i tårar. Med lillebror/-syster följer sådana tankar med mig överallt. De är grymt svåra att skaka av sig och försvinner de en stund kommer de tillbaka med större kraft senare. Det är inte så att jag går omkring med en oro och ont i magen hela tiden, men visst, oron finns där ibland.

Jag antar att det är rätt logiskt att man börjar fundera på sånt här, efter att man sett underverket i form av ens första barn. Det känns lite overkligt att Elmer har alla tio fingrar och tio tår, att han utvecklats och utvecklas som en ettåring ska göra, att hans huvud mår bra, och så vidare. Han är ett sant mirakel och jag är så fascinerad över honom, varje dag. Hur kan ens kropp klara av att framställa något så fantastiskt som ett barn!?

Och sådär to prove my point, kolla in det här, tänk vad våra kroppar kan göra: