Förra helgen hoppade lilla familjen i bilen och styrde kosan mot Jakobstad och Maxifun. Elmer somnade i bilen så vi mjukstartade med ett besök på nya arbetsplatsen för en cappuccino, glass och smörgås – kände att jag ju en gång iallafall måste visa Tony utbudet på vad som bjuds, och såklart, var jag jobbar nuförtiden. Tony gav allt mycket väl godkänt och berömde särskilt glassen, Elmer fick en ostsmörgås, och en litet smakprov på glassen också… Sen åkte vi vidare för en timmes bus, och yrväder som vår ettåring är så konstaterade vi att man nog åtminstone borde vara 4 vuxna när man åker iväg med honom till ett lekland, alternativt borde man kunna klona sig, för det tycks Elmer kunna göra!

Favoriterna var som vanligt rutschkanorna och bollhavet, Elmer älskar dessutom att klättra över och under allt så Tony och jag tog turer med att krypa och klättra i gångarna efter honom. Innebandy skulle såklart även prövas på, och Elmer njöt! Efter det åkte vi till mina föräldrar på middag.

När jag var liten minns jag hur mina föräldrar drog iväg med oss på olika upplevelser då och då, det bästa vi visste var Wasalandia, eller Tropiclandia. Minns så väl känslan av att plaska omkring hela dagen för att sedan äta på buffén efteråt, alldeles matt i kroppen och fortfarande våt i håret, med rödsprängda ögon efter allt klor, och såklart toppa det hela med den där mjukglassen som man fick trycka ut ur maskin. Jag har inte varit på Tropiclandia på kanske 20 år, men jag föreställer mig fortfarande att känslan är liknande och kan knappt vänta tills vi åker dit med Elmer första gången. Nu när simdräkten är inskaffad finns det ju inget som hindrar oss, förutom tiden.

Vi bestämde därför med Tony att särskilt nu under de första åren, när barnen är små, att ha som mål att ta dem på en upplevelse en gång i månaden. Det är inte så stor skillnad om det är ett trevligt restaurangbesök, bio, bowling, en båtresa över till grannlandet, en utflykt i skogen med varm saft och annat gott i bagaget eller något lekland, så länge det görs med hjärtat. De kommer säkerligen ta med sig många minnen, om inte annat, känslominnen från dessa utflykter till vuxen ålder, precis som jag gjort. Det är nu man börjar inse hur stora spår det vi gör för och med våra barn när de är små, har i vuxenlivet.