Det är mycket som pågår i den här lilla kroppen just nu. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, och som mamma känns det ibland att inget man gör är tillräckligt. Elmer kan gråta utan att han vet varför, känns det som, trots att jag ju vet att för honom är det hela världen, just där och då, trots att jag vet att tålamodet är mitt bästa vapen. Det hemska är ju bara det att tålamodet inte alltid räcker hela dagen, inte efter otaliga gånger av testande från Elmers sida, otaligt mycket gnäll över saker som inte ska behöva gnällas över, otaliga kamper och duster vid köksbordet, över att han inte får precis det han vill ha nu, nu och bara nu, över att mamma sitter på fel stol, över att strumpan sitter för löst på foten, över att man inte får röra i de glödheta spisplattorna eller stekpannorna när mamma lagar mat, över att man inte kan gå ut i bara kalsonger i -15 grader. Över allt, och ingenting.
På nätterna sover han väldigt oroligt, vi funderade på tänder och växtvärk, testade med Panadol, men utan effekt, och lämnade det. När det är som värst får jag vakna en gång i halvtimmen efter klockan 1, och han har börjat dricka vatten på nätterna igen, bara för att dra ut på det känns det som, för jag vet ju att han inte behöver eller kanske egentligen ens vill ha det, men att börja vägra honom det när ögonen är grusiga, kroppen är tung och humöret redan svajar, det är iallafall inget jag tänker göra just nu, särskilt inte de nätter där jobb väntar påföljande morgon. Det är lite tröttsamt just nu, allra mest för Elmer, helt klart. Så många känslor i en så liten kropp kan inte vara enkelt. Han blir ju 1 år och 4 månader nästa vecka.
Hur har det varit för era barn?
När har deras ettårstrots börjat, hur länge har den pågått, hur har barnen reagerat och vad har ni gjort för att underlätta för dem?
Sara Rasmus 
Våra flickor hade samma sak, de utvecklas så mycket just i den åldern och det påverkar på många sätt. På nätterna sov oftast en i vår säng med pappa och jag på golvet i flickornas rum. En av dem vägrade nämligen att sova i vår säng, men vårt arrangemang gjorde iallafall att vi fick sova nätterna genom då flickorna såg oss, kände sig trygga och kunde somna om igen (de första nätterna vaknade jag varje gång de vaknade men visade inte att jag var vaken till dem). Det tog oss ett par veckor innan vi hittade något som fungerade men när det sedan fungerade tog det inte länge innan jag igen fick sova i egen säng och flickorna sov.
Vi prövade allt möjligt; vattenflaska, mjölkflaska, sitta och paja dem, sjunga till dem sakta, viska en saga, hålla dem i famnen en stund, sitta tyst bredvid sängen (fungerade bra tills vi försökte smita ur rummet, varför jag sedan valde att sova på golvet i rummet).
Med allt detta och mer prövat rekommenderar jag att hitta något som fungerar för er. Nätterna kan vara tunga från och till ännu en lång tid, i synnerhet i perioder då de utvecklas mycket. Deras kroppar och sinnen bearbetar det nya de lärt sig under natten vilket gör att vissa perioder är ännu värre än andra då det kommer till sömnen.
Det tar tid men lättar nog. Kämpa på bara, ni är super duktiga föräldrar!
GillaGilla
Oj oj. Som att läsa om oss. Kämpa på. Vi var där nyss. Och visst, vi är där ännu till viss del (idag blir sonen 1 år, 9 mån). Men kommer ihåg att hösten, med dagisstart för honom, jobbstart för mig och hans trots/utveckling var en sån kamp! Han var så otroligt gnällig och trotsig. Och som sagt, är det fortfarande. Men nu tycker jag att han är mer tillfreds åtminstone vissa dagar. Så ja, som en(som har stora barn) sa åt mig på gymmet idag ”det är skittufft helt enkelt”. Att ha småbarn alltså. Och de dagar och stunder som det går bra får man bara tacka och ta emot. Men resten är en kamp. Och det tyckte jag ändå var tröstande att höra. Det är normalt, det ska vara så här. Och man får gråta och bryta ihop ibland. Tror det hör till som småbarnsförälder. 🙂 Tur att dom är så härligt charmiga mellan varven! 😉
GillaGilla