När jag väntade Elmer hade jag ingen annan än mig själv (och Rosa) att rå om. Jag åt när jag ville, sov när jag ville, städade när jag ville, använde min tid i princip precis som jag ville utöver de dagliga måsten som jobb naturligtvis medför. När jag sen blev sjukskriven på slutrakan kändes det mer än någonsin som att jag hade allt för mycket tid. När jag tänker på det nu, på det att jag ansåg att jag hade too much time on my hands, skrattar jag nästan högt, och en del av mig skulle vilja kunna gå tillbaka och ge den kvinnan som tänkte så en fet smäll på käften. 

Det är tufft nu,  det är gnäll och gråt och förkylningstider och trots så till den grad, att till och med jag, som anser mig ha ett bra tålamod, känner att jag börjar rämna och falla sönder.. Det värsta som finns just nu är trots man inte har något svar på, men som ständigt gör sig påmind med raklånga kast på golvet, med mat flygandes över köksbordet,  och med  vilt fäktare och stora tårar så fort något inte går som den trotsdrabbade vill. Jo, jag kallar Elmer trotsdrabbad, för det är precis det han är. Min unge har ju varit lugnet och solen själv de första 14 månaderna av hans liv – i alla fall i jämförelse med detta. 

Idag väntar jobb, så Elmer skjutsades till dagis några timmar tidigare, så han inte behöver föras dit mitt under vilan. Jag med mina extratimmar tog tillfället i akt. Veckan har varit tung, och nu kände jag att jag var värd en ordentlig lunch. I lugn och ro. 

Så nu sitter jag här, och avnjuter mitt lunchkaffe, och känner mig lite som dendär kvinnan som väntade sitt första barn, med way too much time on her hands, skillnaden är bara den, att jag njuter enormt mycket mer nu än då.