Det var med en gnutta pirr i kroppen jag körde till sjukhuset idag. Tony skulle möta mig på plats och han hade fint nog tagit ledigt sista timmen från jobbet för att kunna vara med på den mer ingående ultraljudsundersökningen. Jag har drömt mardrömmar om att allt inte står rätt till, att babyn ska ha någon defekt eller att avsaknaden av sparkar de senaste dagarna ska betyda något ännu värre. Jag anmälde mig i luckan och vi fick sätta oss och vänta. Strax därpå öppnades dörren och till bådas förtjusning var det samma barnmorska som gjorde denna undersökning med Elmer år 2015. Världens käckaste, härligaste, mest avslappnade, och med en rejäl dos humor!

Väldigt snabbt fick jag hoppa upp på bänken, Tony satt redan bekvämt i gungstolen riktad mot skärmen, den kalla gelén åkte på och sekunden därpå var vår lilla skatt i bild. Det är så otroligt mäktigt! Jag skulle kunna stirra i timmar, där låg vår lilla skrutt, gäspandes och sträckandes på ben och armar. Precis som jag hade gissat låg moderkakan på framvägen, vilket förklarade varför jag inte riktigt känt något förutom lågt ner på magen. Barnmorskan sa dock att de nog kommer kännas utanpå magen så småningom ändå, när skruttet blivit lite starkare – och i skrivande stund sitter jag faktiskt här och känner sparkar mycket högre upp på magen än tidigare.  Allt såg jättebra ut, och bm hade ingenting att anmärka på, under hela stunden satt Tony tyst och bara tittade, och såg ut att vara djupt koncentrerad.

När barnmorskan så bekräftat att allt var bra och gjort allt hon skulle göra så kom den klassiska frågan: ”Jaha, hade ni tänkt ta reda på vad det är för sort?” varpå jag svarade att jag hittills tilltalat lillen i magen som ”han”, och att jag i princip vad säker på min intuition. ”Men du vill alltså få det bekräftat?”, skojade barnmorskan. Bedyrade att det ville vi hemskt gärna, och hon började titta runt, och titta, och titta…
”Nej hördu, här finns det nog inte några sådana delar…”, sa bm.
Jag tror mitt svar kom ut som en blandning mellan en hickning, ett fnitter och en glädjesnyftning. Jag var alldeles ställd. Precis som med Elmer var det som att alla bitar föll på plats, men kunde det faktiskt vara sant att vi skulle få en liten flicka?!
”Jo, vet du, det här är nog en liten prinsessa… självklart är det aldrig 100%!”, tillade hon när hon såg hur mitt ansikte började vridas i glädjekramper, ”..men ni får nog komma och visa efter förlossningen om det här visar sig vara en pojke, för här ser man nog tydligt blygdbenen…”
Jag vågade inte ens se på Tony, med rädsla för att börja gråta. Där och då förstod jag hur mycket jag egentligen spänt mig för allting, och nu kändes allt så självklart, så komplett på något sätt.

När vi kom till Rödsö där Elmer väntade hos sin fammo och faffa drog jag fram klänningen mamma skickat med mig från Jakobstad igår, en klänning jag själv burit som liten, och viftade den leende framför svärmor som redan hunnit säga ”de e en pojke?”, varpå hon glädjestrålande utbrast ”Nej, hur han ni nu gjort?!”.
Så otroligt mäktigt, och märkligt. Vi ska få en flicka, Elmer ska få en lillasyster!

Lillasyster har fått flera arbetsnamn redan, men ikväll visade sig att både Tony och jag på olika håll kommit fram till att samma namn klingade helt rätt, alla de namn vi hittills kommit på slopades direkt, då de plötsligt kändes fel. Så just nu är det lilla M vi väntar på. Nu får juli komma riktigt fort!