Får medge att vi haft några tyngre dagar hos oss på senast. Dagar kantade av mycket frustrationer och känslostormar, däribland också glädje, tro inte annat, men också av en hel del oro och tankar från min sida.

Har ett tag nu känt att allt inte står rätt till med min kropp, allt som började så bra har inom loppet av några korta dagar helt och hållet vänts upp och ner, och just nu har jag lite svårt att se ljuset i tunneln i form av slutet på denna graviditet, eftersom jag vet att det som hänt troligen bara blir värre när babyn kommit ut. Mer än så kanske jag inte säger ännu, har fått tid till en privatläkare i slutet av denna månad, och efter det är jag mycket klokare.

Den här lilla herremannen har också en tillfällig svacka i form av dålig nattsömn och vredesutbrott, han är rastlös och orolig om dagarna, och på grund av att han sover så dåligt påverkas ju såväl han som vi av det också, och alltid är det ju inte så lätt att hålla lågan, eller tålamodet uppe, men som med allt annat är ju detta en fas och jag och T kämpar med att vara ”den större människan” när vi hanterar Elmers små känslostormar, för att han ska känna sig så trygg som det bara går.

Ännu jobbar jag, och njuter av jobbet, känner mig som fisken i vattnet, men känner också en frustration över att kroppen inte längre lyder som den brukar, mars månad är en viktig mållinje för mig, sen ser vi hur mycket jag orkar, och hur intensivt, efter det.

Hämtade Elmer från dagis efter jobbet idag, och där är han skönt nog glad och mysig, så jag gissar att han har en period där han behöver extra mycket bekräftelse från vår sida, särkilt min. I morse blev han till exempel alldeles hysterisk när jag gick på toaletten i samband med ett av hans uppvaknande, och senare av att Tony gick ut med honom ur sovrummet så att jag skulle få sova några minuter till innan jag också steg upp. Ikväll har vi mest vara myst och lekt, jag tror jag behövde den närheten lika mycket som han, om inte mer. Och när det väl var dags för nattning så ville jag vagga honom till sömns, precis som jag gjorde med honom när han var liten. Jag sjöng vaggvisor varvat med sånger jag själv sjöng när jag var liten, däribland ”Du vet väl om att du är värdefull”, strök honom över det blonda, rufsiga håret tills jag såg hur hans ögonlock blev tyngre, sen låg vi båda och följde Tranquil Turtles lugnande ljusshow i taket, tills Elmers andetag blev tunga och regelbundna.

Och det var en sån där stund då jag gärna hade väckt honom,
bara för att få göra om allt en gång till.